Hon är jag

Själens upplevelse av kroppen – Överlevnadsguiden

Det är ett vakuum i mitt hjärta. Det rör runt och alla tankar jag har rasar åt olika riktningar. Jag vet inte vad som sker. Ser inte någon början och inte något slut.

 

Har det hänt något? Eller väntar jag på att något ska hända? Jag börjar här, och jag börjar där. Jag får en idé och så får jag två, sen hamnar jag på en stol i köket och tankarna far omkring.

Ska jag planera för imorgon när jag inte kan planera för idag? Idag stod jag naken mitt ute i ingenting och försökte förstå varför min kropp inte kändes som min? Jag försökte dansa i glädje som inte fanns.

Ingen kunde se mig och det hade heller inte spelat någon roll. Det är så här jag är skapt. Vacker i någons ögon och hemsk i en annans. Jag tittade ner på min kropp och såg alla dess erfarenheter. Ser glädjen och spåren efter att ha fött fyra barn. Såg hur brösten inte längre var lika glada som de en gång varit. Jag älskar mina bröst. De är en del av min kvinnlighet. Jag älskar att se dem och veta att de har närt fyra barn. Jag tycker inte om att stoppa in dem i en bh. Men gör det för att det är en oskriven regel, inga hängtuttar.

Jag kände på min mage, den som tänjts ut så många gånger då jag bar mina barn. Jag ser sträck som bildats när magen tänjdes ut för fort. Jag känner dess rundning och mjuka form. Håller upp brösten för att känna tyngden av det som nu har fallit.

Jag ser  ner på mina fötter och ben, tacksamhet för dessa som kan ta mig runt varje dag. Jag känner på mina fötter ger dem lite kärlek och omsorg för att vilja ta nästa steg.

Jag tänker på min gång, hur jag vissa gånger sträcker på mig och står i all min styrka, för att kuta med ryggen och vilja göra mig osynlig.

Jag ser mig själv i kläder och utan och förstår att det är endast jag som kan avgöra det vackra som jag känner. Ingen kan bedöma mig mer en jag själv. Snabbt springer jag förbi spegeln för att inte ta bort illusionen av det jag tänker om mig själv i exakta ögonblicket som är nu.

Det gungar och svänger det är min kropp som jag burit under alla dessa år. En gång var jag en atlet. Jag hade stenhårda armmuskler men dessa vilar behagligt i en kortarmad tröja. Jag byter om sätter på mig en klänning, utan armar. Det är ok. Jag vill springa naken på gatan och visa att det inte är farligt. Vi föds nakna. I det skinnet växer vi. Jag minns min kropp hur den var i yngre dagar. Men jag vill hellre stå i den jag bor i nu. Jag behöver inte någon som säger att jag är vacker.

Jag känner en saknad i min kropp. En saknad då jag ser ljuset komma ur den. Det var enklare när jag blundade. När jag slapp möta alla de ärr jag bär på insidan. De där ärren som endast jag kan se. Ärren som är alla hårda ord som en gång sagts till mig. Ärr som bildat nystan som tar evighetens tid att nysta upp.

Allt som min kropp bär är ett under. Jag är skapad för att min själ ska kunna lysa. Jag lägger händerna på mitt hjärta. Där inne bor min själ. Hon är så otroligt vacker. Hon lyser. Hon är inte rädd hon är världens modigaste. Men hon förstår inte riktigt världen. Hon kan inte greppa det som sägs och som låter hårt och kallt.

Hon har lite svårt att förstå dagarna som rusar iväg och se vad som ska hinnas med. Hon klarar inte av alla dessa krav som ställs på henne.

Det är två världar som rör sig utanför hennes dörr. En där samhället är och alla normer och regler. Och en där reglerna är hennes egna och hon andas i frid.

Det är jag som är hon. En kvinna som närmar sig åldern där hon borde veta exakt vad som händer i morgon.

Varje litet nu är en stund som aldrig varit, som passeras för att aldrig komma tillbaka. Behöver hon veta eller kan tankarna lämna för att vila en stund?

Kvinnan som bor i min kropp är förundrad över allt hon ser. Hon förstår inte världen och att följa andra människor. Hon förstår inte varför allt rasar utanför när hon står precis stilla. Hon hör inte orden som sägs till henne, hon hör vibrationer, det är hennes nya språk. Lyssnar och iaktar i en ljummen rädsla av vad som ska komma från den som säger orden.

Stå still skriker det i hennes huvud. Ta inga beslut i ambivalensen. Förhasta dig inte utan låt tiden komma ikapp.

Så idag vilar hon den vackra kvinnan som bor inne i min kropp. Drar ut sladden ur telefonen och stänger ner för världen utanför.

En stund i verkligheten sen ska hon springa naken igen. Kasta sig ut i vattnet och låta de mjuka sköra vågorna välla över henne kropp. Låta moder jord rena de som behöver renas för att kunna ankra någonstans tills tiden hinner i kapp hennes tankar.

Jag tänker på det min son sa, – I mina ögon är du det vackraste som finns.

 

Sat nam Susanna