Susanna Ewerklou "Dog min son för att jag skulle vakna"

 

Det händer att jag träffar människor som inte vet om att jag förlorat ett barn. Jag kan se exakt vad som händer i det som jag berättar för dom. Jag kan se hur det ryser ifrån deras innersta och mardrömmen som för mig är sann, bara vill rinna ur deras kroppar.

För den rysningen som jag ser är den jag känner hela tiden. Jag har lite mer koll på min kropp nu två år senare, men ett tag trodde jag att jag aldrig mer skulle känna min kropp.

När ett barn dör gör det ont precis överallt, samtidigt som alla känslor som du har lämnar din kropp. Hjärna och hjärta delas upp, för det går inte att ta in att någon säger, ja din son är död.

Alla delar är utanför dig själv, och det är svårt att få hjärnan att förstå att benen måste stå. Det som tidigare varit självklart, är inte det. Och nu måste man börja fundera på hur man går igen. Benen är lika lämnade som armar och resten av kroppen. Och ingen kan förklara för dig vad det är som händer.

I Sverige talar vi inte om döden, vi skjuter den ifrån oss och låtsas att den inte finns. Det finns ingen som kan ta emot oss när du faller, och falla är exakt det man gör.

När min son dog så tog jag examen en vecka efter att han dog. Jag gick och hämtade examensbeviset och visste någonstans att han var med, idag är jag förvånad att bena höll mig uppe.

Jag började arbeta 3 månader efter att min son lämnat världen. Jag var i en sådan kärleksbliss, jag hade ju förstått allting, jag såg människor med helt nya ögon och där jag befann mig, var det kärlek och ljus. Jag arbetade under fem månader på en skola, och sakta började jag se hur illusionen bar upp alla människor. Jag började se att ingenting fungerade längre, det var trasiga barn, trasiga vuxna och en trasig miljö.

Det gjorde så ont i mig att jag rasade. Jag blev liggande och kom inte upp. Under den här tiden hade jag försökt sörja min son, arbeta och mitt dygn var inte endast 24 timmar. Utan jag satt i telefonen den övriga tiden och försökte hjälpa människor. Samtidigt som jag skrev på vår bok. Och bloggade, utan att tjäna en enda krona.

Det gick en lång tid i detta tills en dag, då det inte gick längre. Jag förstod att jag var trasig. Att allt mitt läkande jag hade gjort, hade kommit ikapp. Under flera år, hade jag gått till en psykolog, och jag förstod där och då, att jag parallellt med att arbeta på mina sår under detta liv, även arbetat med olika inkarnationer. Jag hade aldrig klarat mig om det jag inte gjort exakt det arbetet.

Men nu stod jag här, nu stod jag och trampade och visste inte vart jag skulle ta vägen. Hon som var inom mig var helt ny.

Hon såg allt det som ögonen tidigare inte sett, alla känslor låg i mig och bara väntade på en reaktion. Jag hade jobbat under hela min utbildning till socialpedagog, och hur mycket jag en älskar att arbeta med människor så gick det inte längre.

Hon som är jag såg människorna bakom människorna, såg allting som inte fungerar, och där stod jag.

Att förklara för läkare, psykologer, arbetsförmedling, sjukkassa, att jag är frisk, men inne i mig så går jag sönder. Jag har kontakt med min son, och jag ser saker på ett helt nytt sätt. Jag är social och jag älskar att gå i möten med människor som är som mig. Men jag kan inte längre gå ut och låtsas. Jag kan inte möta energier som är negativa, och de är så många. Jag vill, men jag klarar det inte. Jag har försökt tro mig. Högkänslig och klarempat gör att det går inte vara i den miljön.

Och ingen kan förklara eller försöka förstå vad det är jag säger. Jag såg hur allting runt omkring mig rasade. Ekonomin som är den starkaste ångesten, som jag höll i så hårt och betalade varje liten räkning. Helt plötsligt gick det inte längre. Jag såg och kände skräck under alla dessa månader tills jag tittade på allting som hände, kom till ett enda beslut. Detta går inte längre.

Jag kan inte utsätta mig för detta mer. Efter att ha tagit det beslutet kände jag hur mina lungor fylldes med nu luft.

Detta system som vi har haft fram till idag, fungerar för några få, och dessa sitter på mer pengar en vad de någonsin kan göra av med.

Det finns ingenting som skrämmer mig något mer. Det finns ingen som kan göra mig någonsin, för jag äger mig själv. Jag ser och förstår att det är alla vi som sliter, som jagar som har panik som måste släppa. Vi behöver ställa oss i tillit annars kommer vi aldrig dit. Systemet som inte fungerar måste krascha som min älskade son säger till mig.

Och här är jag nu. Jag ser hur fel det är. Hur svenska regeringen lånar ut pengar till andra länder, till eu och här hemma så går vi på knäna. Våra gamla och våra barn allting dras in. Hur människors företag går i konkurs. Hur människor som mig förstår att nu räcker det.

Så hur mycket mer ska du ta innan du har fått nog? Hur många fler steg ska din kropp ta innan du förstår att du är här för någonting helt annat?

Sat nam

 

 

 

Vad är droger?

Den debatten är oerhört viktig. För vad betraktar vi som droger egentligen?

Det finns mycket att säga om det vi har gått på så oerhört länge och blivit indoktrinerade i att det endast skulle röra sig om vissa saker, det som vi kallar knark.

Jag dricker ingen alkohol, jag tar inga tabletter och jag försöker äta så rent jag bara kan.

2008 fick jag diagnosen fibromyalgi. För det gav man mig opiater, ett av de starkaste beroendeframkallande medel som finns. Jag fick 350 tabletter utskrivna var 3:e vecka, var konstant hög och frånvarande. När min son dog så bestämde jag mig, nu fick det vara bra. Tio år av mitt liv.

Läkare avrådde mig starkt, de sa att jag skulle bli sjuk, och att det krävdes år av avvänjning, då jag åt annat också. Men jag sa nej, nu ska jag bli frisk.

Jag fick inte en enda biverkning, och min smärta var helt och hållet borta.

Min son som hade all sin smärta rökte cannabis. Jag såg vad det gjorde för honom. Jag förstod och accepterade detta, och faktum är att jag gav honom pengar så han kunde köpa detta, det gjorde att han slapp värken.

Att ha den smärtan han hade, aldrig vara fri, vad hade han för val. Det är en kriminell handling, säger världen. Men som mamma till ett barn med så oerhört stor smärta hade jag heller inget val.

Min son led fruktansvärt. Jag grät och önskade varje dag att jag kunde ta hans smärta. Och läkare gav heller inget alternativ en att han fick köpa olagligt på gatan. Det var det som gjorde att det eskalerade. Och han vart blandmissbrukare, det som han kom över, som fick smärtan att släppa.

Nu var det som skedde, enligt planen. Men om jag tänker – om läkare hade givit honom detta så hade hans lidande inte sett ut som det gjorde.

Jag har helt och hållet ändrat mina åsikter om det som vi kallar för droger, sedan min son dog.

Han berättade så mycket för mig, och även om jag inte lyssnade riktigt då, så har mitt minne vaknat och jag kommer ihåg allt han sa. När mitt minne vaknade efter, så förstod jag att han var så mycket mer vaken en vad jag visste om.

Vi pratade mycket om den andliga världen. Han berättade för mig om sina astralresor. Han var inte rädd för döden, han längtade efter den, och den enda anledningen till att han stannade så länge var att jag fanns.

Men vad är egentligen droger? Kemiska produkter som läkare skriver ut, och du hämtar över disk på apoteket. Är det lagliga droger? Apoteket är inget annat en laglig lagning.

För att inte tala om alkohol. Denna drog förstör så otroligt många liv, unga människor som faktiskt dricker så mycket så att det orsakar alkoholdemens. Jag vet vad jag pratar om då jag har det väldigt nära i min familj. Där var det ingen som stoppade, det är ju lagligt. Systembolaget ett statligt medel att hålla oss sovande, och avtrubbade. Där familjer, barn vuxna lider oerhört och krossas. Är inte det en drog?

En kemisk produkt som sakta men säkert dödar både själ och kropp.

Det är mycket som ska leda fram till att en människa blir missbrukare. Jag gick länge med en oerhört stor skam. Vad är jag för mamma, inte klarade av att hålla min son ifrån att dö? Jag har slagit på mig själv oerhört. Men inte mer nu. Jag är stolt över varje steg han tog, för han banade vägen till min förståelse, som jag har idag.

Är verkligen det som växer, som vi själva en gång odlat fram, är det droger? Vi har satt dem i läkande syften. Shamaner och använder det i ceremonier. Det finns så otroligt många läkande effekter av kropp och själ från det vi kallar droger.

Jag känner människor som skulle dött för länge sedan om de inte använt cannabis, hur kan det då vara en drog?

Min son berättade för mig om DMT den spirituella molekylen, som forskare har sett att det kan läka en människa från åratal av depressioner. Det finns så oerhört mycket som säger att det här botar människor, och ändå är det en drog. Det växer i vår natur. Vi har någon gång, i någon tid, planterat detta.

Allt det här vet både forskare och läkare om, men fortsätter bestämt hävda att det är farligt och beroendeframkallande. Det mest absurda jag hört är att cannabis är inkörsporten till heroin. Att unga mer och mer prövar starkare och starkare saker på grund av cannabis.

Jag skulle vilja säga att detta samhälle är problemet till att unga vuxna vill fly. De ser verkligheten från ett helt annat perspektiv. De orkar inte se.

Heroin är en verklig drog – en kemisk drog som framställs i ett laboratorium. Och subtex är ett statligt heroin. Det gavs till min son efter 8 månaders drogfrihet. Herregud han dog efter 6 veckor då det triggade hela hans system. Han hade dessutom ett medfött hjärtfel, men det var det ingen som kollade upp.

Min son dog av kraftigt förstorat hjärta och akut lunginflammation. Han hade substanser i sin kropp, men inget var dödligt. Jag vet att det skulle vara så här, men i mina ögon så dödade staten Sverige, och samhällets dömande och skuldbeläggande, honom.

Vi är så indoktrinerade av vad de som styr säger. Thc-olja är bevisat att det håller människor vid liv, att det tar bort smärta och att det är läkande på alla möjliga sätt för kroppen.

Är läkare och vetenskapen så rädda att dödssjuka människor plötsligt ska bli friska?

I den spirituella världen har faktiskt människor som rökt cannabis vaknat. De har förstått.

Nu behöver man inte detta. Det här är ingen reklam för vare sig cannabis eller DMT. Det är bara ett sätt att ta upp detta till ytan, utan dömande eller pekpinnar.

Det är bara en bön om att verkligen låta alla ta sin egen väg. Röker jag cannabis? Ja det händer. Jag gör det för att jag flyger iväg så högt och ibland behöver jag stanna kvar på jorden. Har jag prövat Dmt? Ja det har jag också och jag kommer aldrig mer vara rädd för någonting någonsin. Det läkte mig något så oerhört och jag fick en sådan ro i min själ.

Jag vet så många människor som har gjort exakt det jag har gjort, men av allt dömande som finns ute i vår värld så är de tysta, dessa människor har förstått att detta har hjälpt dem, som ingen läkare i världen hade kunnat göra.

Jag skäms inte, jag tar ansvar för min andliga utveckling. Jag behöver inte detta för att komma dit jag har kommit, men jag har lyssnat på min son och låtit hans kunskaper leda mig fram.

Sat nam Susanna

 

 

 

 

När ska världen fatta?

Att det enda du behöver för att överleva är.

K Ä R L E K 

Allting annat är helt förkastligt och totalt värdelöst. Du behöver ingenting av det du någonsin strävat efter, allt som behövs är du.

Om alla slutar att springa runt och jaga, står verkligen stilla och kan känna den bris som går igenom kroppen, när du förstår att det enda som behövs är just kärlek.

När vibrationen vibrerar inom dig och du lyfter. EN värld som är på väg, jag har varit där. Jag har sett den med egna ögon. Och den är ljuvlig. Där allting står helt stilla och det enda som du eftersträvar är att vara din största sanning.

Vem är du?

Du vet att du landade i den här verkligheten, och att det var det du såg just då. Det som du lärde känna av dig själv, dina föräldrar, deras föräldrar, och längre och längre tillbaka.

Men vem är du här?

Vem är du nu?

När du vet om allting som du i verkligheten är, kan du längre stå kvar i det, den du har varit?

Kapa linan, sluta och tro att du bestämmer. Den dag du verkligen bestämmer, är den dag du säger, Fuck off. För det är det de säger till dig, de som låtit dig ta del av den här stora charaden. Som håller i sanningen och på alla sätt försöker få dig att veta din plats. Du är så otroligt mycket mer, sett med nya ögon, ögon av sanning.

Om du nu ska ta del av detta skifte som är, om du verkligen ska göra det du är här för, om du verkligen har tillit, mod och kraft.

Gå ur din komfortzon nu.

Inte imorgon eller nästa dag.

Nu är det dags att säga aldrig mer till det som har varit. Du måste se, känna, lukta, höra den världen för att få tillgång att sätta över din fot.

Jag kan berätta att det råder fullständigt ro där.

Jag kan berätta att jag har tillgång till att när jag en vill, träffa min son.

Jag kan berätta om lugnet som fick mitt blod i mina ådror att mycket långsamt förvandlas till ett strålande ljus som glittrade på hela min kropp. Jag kan berätta om hur efterlängtad du är, och att du redan är där. Men tiden som du spenderar på att hoppa en hit, en dit endast för dig längre och längre bort.

Det är dags att bestämma sig!!

 

Sat nam Susanna

Jag kan möta mig själv och se in i mitt stjärnljus när som helst. Jag kan kasta mig ut i universum och möta alla stjärnor, kuber och trianglar i hela världen. Jag kan stå och hålla min hand i ärkeänglarnas händer och jag är helt hemma i hela universum.

Jag kan sväva utom och vid sidan av molnen. Se den oändliga kärleken som längtar sig ur mitt bröst. Möta alla färger som jag bär inom mig. Och jag förstår allting.

Jag vågar gråta och skrika var jag en befinner mig, och jag kan stå på en alptopp, med alla världens själar i den renaste formen. Ingenting skrämmer mig. Hela mitt innersta kan bada i ljusstrålar som skickas ifrån universum och det kan aldrig skrämma mig.

Jag kan möta min son i glädje och känna hur han går in i mitt ljus och vi möts på mitten. Hur jag kan höra hans röst i mitt innersta, och känna hans varma själ smeka mig innerligt i en beröring på min kind. Och det skrämmer inte.

Men det som skrämmer mig är människans, begränsande tankar om sig själv. Hennes längtan efter den oändliga friden men som av bekvämlighet ställer sig utan att röra en endaste liten muskel.

Det skrämmer mig. Stagnation och skräck som rör sig i någon som aldrig vågar kasta sig ut för stupet. Det skrämmer mig. Människan som letar efter en verklighet som inte finns.

Hon som sitter på samma sadel och låter sig åka hit och dit, utan att våga ta sista steget själv. Hon skrämmer mig.

Människans jakt på förstörelse och ovilja till förändring. Det är hemskt.

Om jag kan se allting som ligger i mig och bortom mig, men klarar inte av att stå kvar i den illusion som varit mitt liv.

Det är riktigt skrämmande.

Acceptans att få vara precis den jag är, utan att någonting får mig att lämna den jag är här för att vara.

Det skrämmer mig att vara den människa jag har varit. Jag vill bara får vara den jag är idag, utan att någonsin behöva gå tillbaka, jag kan inte gå tillbaka. Jag kan aldrig mer stå stilla. Jag måste röra mig i samma rörelse som nyheten om den oändliga själ jag är, det får aldrig sluta.

Det enda som är viktigare än någonting annat, är den oändliga känslan, att jag är älskad. Jag är hållen och jag har tillit.

Rörelsen som går inom mig kan aldrig mer stå stilla. Det går inte att blunda längre, och vara en del av den värld som har varit. Det räcker inte med en vilja att önska, hoppas till en förbättring av det som ses varje dag. Det behövs mod. Mod att våga sträcka ut sina armar och faktiskt helt och genuint lita på det som kommer.

Nu är det dags att se den verklighet som varit under oändligt med tid. Ställa sig upp och säga, inget mer nu.

Idag tar jag det första steget för resten av mitt liv. För det ska verkligen betyda något att jag är här.

Så första dagen, utan fallskärm. Utanför samhället för att bygga ett nytt samhälle.

Jag har ingen aning om hur detta ska gå till, jag vill bara andas och må bra. Ha frid i mitt hjärta, allt annat saknar betydelse.

Sat nam Susanna

 

Jag har kallats naiv. Gång på gång har jag gått på smällar, lagt mig ner och försökt ställa mig upp, med törner i hjärtat. Jag har aldrig någonsin slutat tro på människan. Jag tror att alla sätter upp ett pansar ibland, för vi har alla blivit sårade, långt in i själen.

När min son dog så rann allt det jag bar på bara av. Som regn längst en stolpe forsade det av mig. Jag förstod aldrig riktigt när jag var mitt i det, mitt ansvar, mina val. Hade även de gjort att mitt liv och mina möten slutat som de gjorde. Det går inte att skylla på någon annan, allt ansvar ligger endast hos mig. Men det förstod jag aldrig.

Det är svårt, eller har varit svårt att vara en äkta människa. Äkta människor som är sanna, som gör saker för andra utan att förvänta sig något tillbaka. Jag har mött dem, jag har sett dem och förstått att de faktiskt bara vill mig väl, vill hjälpa, vill att det ska gå bra för mig.

Tilliten att våga tro på möjligheten att det finns äkta människor gör att hjärtat expanderar otroligt. Allt ifrån att någon ringer, och genuint vill träffa mig, vill prata med mig och tycker om mig. Den längtan har jag burit på, så länge.

Jag gråter långt inne i mig när människor kastar ord. De sätter sig i djupet av hjärtat, som törner tränger det in och bygger bo. Dessa bon har jag tagit bort, och det var som ett höghus inne i mig som byggts. Jag ser alla mina sår som trofeer, utan dem skulle jag aldrig kunna växa.

Jag ser lärdomar och erfarenheter, och ibland väldigt djup smärta. När jag läkte alla mina sår som jag burit på i detta liv, så insåg jag att tacksamhet var det ordet som stod högst upp. Tacksamhet att klarat av allt det jag skulle göra för att komma dit jag är.

Det är som det runnit av mig och alla de människorna som ska vara i mitt liv har nu tagit plats.

Därför blir jag så berörd när händer sträcks ut, och den lilla flicka som bor i mig, hon som aldrig tilläts vara med. Hon får nu ta plats. Jag ser att jag inte tillåtit mig själv, hur skulle jag? Som barn förstod jag inte vad som hände runt omkring mig? Jag såg saker ingen annan såg, och i andras ögon var jag extremt konstig.

Min äldsta son sa till mig i förra veckan – Mamma du är nog den mest intelligentaste människan jag känner.

Den intelligensen beror inte på att jag gått i skolan, för där lärde jag mig absolut ingenting.

Min intelligens sträcker sig till kunskapen jag bär inom mig, att jag kan förutse händelser innan de händer, jag kan se bakom, uppe i min helekopter och från sidorna. Men jag är en empat, det gör även att jag känner av allting som är runt omkring mig, fastnar i dessa känslor, utan att förstå att de faktiskt inte kommer ifrån mig.

Nu kan jag faktiskt förstå att dessa gåvor hindrar mig från att träffa människor som inte vill mig väl. Mina sår har gjort att jag kan känna långt innan vad som kommer komma, och backar. Människor förstår inte hur mycket mer ord sårar?

Vi vill alla vara en äkta genuin människa, men vi värjer oss ifrån att bli sårade. Mod i hjärtat systrar och bröder, att visa sin sårbarhet bjuder in människor som går med öppna hjärtan och som genuint vill väl.

Jag tror att ibland så skickar vi pilar, ser inte vårt eget ansvar och lägger allting utanför oss själva. Jag har fått tagit så mycket skit. Det är inte ok. Men jag älskar dessa männskor och förstår att det aldrig var meningen att de skulle stanna. Det var meningen att vi skulle släppa av gammalt karma och läka i det. Jag läker det utan att behöva möta dessa människor, det kan du också göra. Jag behöver inte gå in och rota och kasta ändå mer pinnar på den eld som glöder. VI är så fantastiska själar och allting går att lösa på ett annat plan, i ett annat möte. Göra klart och sända iväg i kärlek.

Jag har så länge bett att få möta människor som kan visa mig vägen, som kan leda mig fram så jag får göra det jag är här för.

Jag har gjort det, och det tog ut en sådan tagg i mitt hjärta, en själsfrände som gått i samma lära som mig, men på en helt annan plats i ett helt annan del av universum. Sjässystrar och själsbröder som älskar mig exakt för den jag är.

Kanske hörde de mina önskningar, längtan efter att träffa endast de som kommer med solsken och glädje.

Jag har svurit så mycket, gråtit i förtvivlan. Min käraste son som lämnat jorden har fått höra många gånger, – gör något, du lämnade mig, gör något. Han har sagt gång på gång. – Du måste göra något, du måste resa dig, du behöver förstå att det är du som gör den här resan. Han lämnade mig, jag vaknade. Nu förstår jag vad han menar. Ord som du tänker som du säger högt, tänk på hur stor inverkan dessa har i ditt liv.

Jag är genuint ledsen för alla som jag längst min väg sårat.

Men jag vägrar att ta på mig skulden att jag endast var en i det som hände.

Jag har tagit mitt ansvar och alla behöver ta sitt eget ansvar.

Jag är så tacksam för att jag lärt mig det. Så tack alla ni vackra ärliga, sanna människor som finns där ute, ni får mig att vilja bli en ändå bättre människa. Fast oss i mellan, egentligen är jag ingen människa. Har bara för en stund lånat en männsklig kostym.

Sat nam Susanna

 

 

Jag var ett trasigt barn, ett trasigt barn, med hela kläder. Jag var en trasig tonåring, en trasig tonåring med hela kläder. Jag var en trasig ung vuxen, en trasig ung vuxen med hela kläder. Nu är jag stor och har blivit lite helare. Jag kämpar varje dag med att titta på mina sår. Sår som jag tidigare inte förstått. Det har legat som ett dimma framför mina ögon och mina 3d ögon har inte förstått det jag sett.

Jag följer med i allt som jag kommer över, det som händer ute i världen. Jag följer spår för att hitta och söka det jag inte förstår. Jag vägrar att släppa allting som landar framför mig, jag tar in det och ser på det. Ibland stannar det kvar korta stunder men det är den tiden det tar för mig att förstå. Att det jag läser handlar om mig, handlar om det som jag bär inom mig som gjort att jag alltid känt mig trasig, även om mina kläder varit hela.

Det går inte att se på en person om de är trasiga inuti, vi är skådespelare som är värda en Oskar. Jag vågar lita på allting som jag ser och hör inom mig, den rösten som säger att jag varit utsatt för så otroligt mycket genom tid och rum. Jag börjar förstå varför min kropp har bromsat, alla förhållanden som gjort mig stel och ensam. Jag kan känna skräcken som rör sig inom mig, att blotta allting för att du som läser ska förstå att du är som jag. Vi är samma.

Jag får minnen som kommer till mig, som får mig att däcka. Jag hör namn på de jag varit i en annan tid på en annan plats, och jag kan känna igen i hela min kropp den informationen som jag får. Jag gråter, jag ligger ner i smärta och klarar inte av att resa mig ifrån säng eller soffa.

Jag känner att jag inte vill mer, att det är nog. Men det finns ingenstans att fly. Verkligheten är att jag är en oändlig själ och jag kan aldrig komma undan det. Smärtan som går igenom min kropp när jag förstår att jag måste gå igenom detta, överleva den verklighet jag en gång var i. Det suger inom mig och jag blundar för att ta bort de hemska bilderna som flashar förbi. Stå i det säger en röst långt inne i mig, stå i det och se på det. Det är inget farligt, du har varit där och nu behöver du aldrig mer känna det. Jag tar in alla bilder, möter mig själv i dessa inkarnationer, namn, bilder livsöden som är mina. Det kommer ta slut när jag vågar se slutet, tiden är oändlig allt ska gås igenom och ses på.

Jag ligger ner långa stunder, skakar och darrar, gråter och skriker ut min förtvivlan. All denna smärta som jag vet är min, men som jag inte riktigt känner igen. Jag kramar om mig själv i varje möte och sänder kärlek till den delen som var så trasig. Hämtar hem själsfragment, och låter mig vaggas i kärlek som kommer ifrån mig själv. Det går inte att blunda ögonen behöver vara öppna för allting måste vara värt att jag blev satt här.

Jag har tillit till processen.

Sat nam Susanna

Du ska läka dig själv och alla dina sår du burit på i oändligt med tid. I detta livet, är det en av dina livsläxor, att läka alla karman som du tagit med dig i oändlighet av tid.

Du frågar dig hur ska jag kunna läka, alla dessa liv? Som du bara kan ana, och som ligger i skugga inom dig. Du behöver lita på allting som kommer till dig, ingenting är för litet eller förstort. Det som kommer i ord, bilder och tankar blir din historia genom tid.

Gamla minnen från detta liv och tidigare, det finns ingen början eller slut, du har varit i livets alla fasor. Du har blivit utsatt för övergrepp, mord, hat och även kärlek. Du har seglat genom historien och varit allt det som du ser.

Dessa karman har satt sig långt in i dina celler, du kan ha känt de som smärta i kroppen tidigare, smärta som det inte finns någon förklaring till. Där behöver du börja, fråga varför bär jag på detta. Det finns en del saker som du behöver hitta alldeles själv, som ingen av dina guider eller änglar kan hjälpa dig med. Liv som satt sådana spår, som idag får dig att leva ett halvt liv, överleva i smärta.

Du har burit dessa minnen och nu är du här för att öppna portarna och läka dig själv, och därmed läka de som över hela världen gått i dina skor. Lita på allting du ser och hör inom dig, tvivel kan aldrig mer finnas i ditt innersta.

Du är inget offer, du är en stolt ljusvarelse som har krigat i oändligt med tid för att ljuset åter ska få ta plats på jorden. En ny jord utan det som spelats upp i årtusenden. Där det inget mörker finns och ljus endast kan råda. Himmelriket på jorden är det du som tar ner.

Du kommer att segra med ljuset och du kommer att en dag förstå och kunna glädjas åt alla dessa steg du har tagit, du kommer växa och din själ kommer expandera i kraftfullt ljus. DU är ljus Du är kärlek. Du är en perfekt själ i en perfekt kropp.

Du är här för att öppna dina ögon och ta reda på alla de sår som din själ bär på. I olika dimmensioner, tidsepoker och tidslinjer kommer du hämta hem dig själv, för att åter igen bli hel. Det finns ingen tid för nederlag, nederlag kan aldrig finnas i ditt liv, det är en illusion som du sett igenom och det är dags att du kliver ut i din fulla potensial, den som bara väntat på att du ska våga.

Den hjälpen du får är den hjälpen du ger till dig själv.

Sat nam Susanna

 

Det går inte att springa, det finns ingenstans att gömma sig, när du förstår att du är en evig själ som alltid kommer att vara. Du kommer aldrig kunna fly från dig själv, och dina inre sår. De är där för att du ska kunna ta upp dem till ytan en gång för alla.

Du är här för att reda upp generationer av karma, blodslinje där du möter dig själv långt långt bak i tidens oändlighet. Det är inte endast på jorden, dessa karman exiterar. Du gör även upp med andra planeter ute i universum, villket otroligt arbete du gör, när du står kvar i allt det du bär inom dig.

Det är endast du som kan göra detta jobb, det var därför du skrev på ditt kontrakt. Det har fört dig hit, och du vaknar i dig själv. Här behöver du börja att förstå att allting handlar om dig, och endast om dig. Det är svårt när man har en familj som inte är där, men de har även skrivit på ett kontrakt, och med ditt uppvaknande kommer dina nära även att vakna.

Men det är allt annat en enkelt, den densitetet som jorden bär på dubbelt, dubbelt så låg som på andra ställen ute i universum. Men där pågår även ett krig också. Som är beroende av att du som går på jorden klarar ditt arbete. Det kan inte gå fel, ingenting kan bromsa din väg.

Ibland ligger du, skriker och gråter och fäktar med armarna, som du skulle kunna flyga iväg från det som väntar dig. Själen vet exakt vilken väg som ska tas. Och det kan innebära att du behöver ligga ner en stund.

Varje gång du ligger ner, så arbetar hela ditt sinne. När du tar dig tid och söka i ditt innersta, vågar vara liten då arbetar du som mest. När dina tårar landar mjukt på din kind, är det även tårar från generationer bakåt i tiden.

Det är starkt att kunna visa sig liten. Det är styrka i att våga erkänna att du varken vet eller förstår någonting.

Människan tror det är styrka att stå på egna ben och skilja sig från mängden, det är precis tvärtom. Ingen är en alla är en tillsammans.

Du kan inte fly, bena kan inte springa så långt och så snabbt, din skugga kommer  förfölja dig, och  du kommer aldrig undan.

Stora själ som vandrar mil i skor, som har fötter som bränner och hjärta som brister. Det bor en kärlek i dig som är så oändligt stor och alla männsiskor som du möter längst vägen är även de i den renaste kärleken. Vem har sagt att detta skulle vara enkelt? Men det var det här du en gång bestämde, när du stod i din renaste essans och valde det liv du har nu.

Du kan heala dig själv, i varje liten stund. Genom att be och förstå att den heling som kommer innefrån dig själv så frigör du hela ditt sinne. Du behöver inte söka utanför dig, utan allt bor inom dig. Det du behöver förstå är att du har enorma krafter som bor i dig och som är redo att komma ut när du har tillit. Tillit för dig själv, du är den bästa läraren att söka dessa svar inom dig.

Det finns vissa saker du endast kan göra själv, och läka trauman som du bär inom dig är enklare en du tror.

Be universum och Gud om hjälp, sätt dig själv fri och ta emot läkandet som kommer ifrån din själ. När du läker dig själv sprid en önskan om att jordens alla människor även de blir fria för det som de bär på. För alla bär på likadana sår, alla har någon gång i något liv, gjort något som är ett karma som lever kvar och det kan endast försvinna, om du verkligen kan förstå det.

Du gör din resa men i den resan, så läker du dina sår, tillsammans med andra. Önska din spegel samma lycka och kärlek som du är värd att få. Ge dig själv tillåtelse att bli healad där du är. Våga gå in i dig själv, och sitta med dina tankar och våga ta emot det som kommer.

Tårar befriar de som du bär inom dig, det går inte att fly, du kommer alltid komma tillbaka dit du är. Det är lika bra att du börjar nu, tiden är beroende av att du gör det som är ditt.

Sat nam Susanna

 

 

Som förälder, mamma till ett barn som lämnat jorden, finns det många milstolpar längst vägen. Alla dagar är nya, och alla dagar som kommer direkt efter innehåller, sista gången man såg sitt barn, sista gången man la handen på kistan, sista gången som askan, las ner i jorden.

Det kommer en ny födelsedag, utan barnet, ny julafton, midsommar, vår, sommar och höst, vinter. Alla dagar är nya och med en otrolig saknad som man bär med sig i sin kropp och själ.

Det går inte med ord att förklara det som sker i en förälders kropp fysiskt och psykiskt i alla dessa dagar. Det är en jämn och konstant smärta, och man lär sig andas med små ytliga andetag. Vissa dagar kan man dra ner luften, för att spränga lungorna i smärta andra dagar, när jag inser att han är död idag också, sen inser jag att det är den nya sanningen, jag kommer leva i för resten av mitt liv.

I början så var varje morgon värst, det var då jag förstod att, nej det var ingen dröm. Det var den nya sanningen som jag vaknade upp i. Det går inte att föreställa sig om man inte stått i mina skor hur man upptäcker världen, efter att ett barn har dött.

För mig kan det gå väldigt lång tid i mellan, dagarna flyter ihop och ibland så missar jag flera dagar, men när det kommer så rasar knäna fullständigt ihop, jag håller mig i mattkanten som är flera centimeter, jag vill inte ramla av.

Dofter, minnen ord som påminner konstant om min älskade unge som jag saknar i varje andetag. Jag skrattar högt och ofta, och jag får inte längre dåligt samvete. Jag har ingen önskan om att min son ska stå bredvid mig på jorden. Han hade så hemskt mycket som han bar på, smärtor i hela sin kropp som låg i det fysiska och psykiska.

Jag är lycklig att han slipper all den smärtan, för det var det enda jag aldrig kunde fixa som mamma.

Men det gör ont, alla dessa dagar som rusar förbi, utan att han är där.

Jag är oerhört priviligerad, jag har kontakt med honom. Jag gav aldrig upp, utan jag letade tills jag hittade honom. Det hände idag för exakt två år sedan. Fem veckor av fullständig förvirring, med tusen känslor som låg utanför och innuti. Där hittade jag honom.

När jag höll mig i mattkanten, och trodde jag skulle ramla av hörde jag så tydligt, – Allt är bra, jag är framme, jag är trygg.

De orden räddade förmodligen mitt liv den dagen. För viljan att inte stå kvar var totalt överväldigande. Det fanns inga tankar på något annat en den förlamande smärtan och saknad efter halva mitt hjärta. Det som hade tagit vägen upp till himlen och lämnat mig kvar.

Det tog mig dessa veckor att förstå att det inte finns någon separation, att jag var totalt vilseledd och att det fanns en Gud som älskar mig i varje steg. Det tog fem veckor att förstå att jag skulle komma ihåg allt, och att Joakim inte lämnat mig av en slump.

De här två åren har utvecklat mig, gjort mig medveten på ett sätt som jag aldrig kunnat skaffa mig utan att han lämnat. Varje liten dag är jag så oerhört tacksam för att vi klarat av detta och att han står vid min sida.

Varje dag är inte längre smärta och saknad. Men det är en konstant påminnelse av att han inte längre är med mig. Men ändå är han med mig. Han leder mig fram, förklarar det jag inte förstår, och gör mig modig.

Jag frågade honom om han är besviken på mig? ALDRIG, var hans svar. Han gör ett lika stort arbete som mig där han är.

Det finns en anledning till att ingenting är en slump, han har förklarat så att jag kan förstå allting.

Så idag är det minnet med mig, den där jag höll i mattkanten och hörde eko av hans röst, långt inne i mig.

Det är svårt för någon att förstå att när ett barn går, så slutar även den delen av livet du haft, att finnas. Allting blir så obetydligt och värdelöst att försöka stå i. Alla tankar du haft, människor du levt med, försvinner i sorlet av saknad och längtan.

Det går inte längre att leva i den illusionen av vad världen har varit, för världen blir helt ny.

Så idag är jag i tacksamhet, över att jag går med min son, han leder min väg och han är stolt över sin mamma. Jag går på marken som han lämnade för min skull, för att jag skulle vakna och förstå vem jag är.

Tack Joakim för all din kärlek såväl som på jorden som i himlen.

Sat nam Mamma Susanna