Select Page

Varför inte jag ?

Jag föddes med ett medvetande om att jag inte ville vara på jorden. Jag såg och kände att jag kommit till en plats som var helt fel för mig. Att jag ångrade mig och inte ville vara där jag var.

Jag var 6 år gammal när jag insåg att jag inte var som alla andra,. Jag kände inte igen människor omkring mig och kände absolut ingen tillhörighet i den familj som jag var i.

Jag var 10 år gammal när jag förstod att det fanns saker mänskligheten inte var redo att veta. Jag såg och kände saker ingen annan gjorde i min närhet.

Jag var 12 år gammal när jag förstod att den intelligensen som jag bar på inte omfattade, mattematik, historia eller engelska.

Jag var 15 år gammal när jag fick en klockradio i födelsedagspresent, när jag drog min hand igenom tiden och förstod att tid var en illusion. Mitt liv kunde inte mätas i timmar, minuter eller sekunder. Och det var även här jag förstod vägen till att ha ett annat tänkande och att det skulle föra mig in i vuxenlivet.

Jag var 54 år när jag insåg att allt det som jag känt i hela mitt liv var den sanning jag redan vetat om.

Jag är 55 år år och inser att den jag var igår aldrig kommer vara igen. Jag känner inte igen mig när jag ser mig i spegeln, jag förstår inte hur jag har kunnat blunda så länge för den jag verkligen är och alltid har varit.

Jag har betraktats som konstig och knäpp då jag försökt säga vad jag ser och hör, och ingen har kunnat förstå mig. Vuxna sa att jag hade livlig fantasi, och läkaren satte dissociativt syndrom på mig och gav mig massa tabletter.

Det skrämmer människor när jag säger vad jag förstår. Illusionen är så smart uppbyggd och det är vi som en enda som byggt upp den.

Jag har hoppat mellan olika tidslinjer och tidsepoker och har mitt minne av den jag är. All den kunskapen och intelligensen har svårt att förlika sig med att jag är människa.

När jag ser hur vi gör emot varandra så tar jag på mig orden. Hur kunde jag göra detta.

För när man förstår att vi är en enda då är det mitt fulla ansvar för vad som en händer på jorden och med mänskligheten. Hur har jag kunnat skapa detta lidande som jag går i?

Det är inte jag och ni det är vi som är en enda som har skapat detta.

Det vilar 10,5 miljarder människor på mina axlar. Men jag är inte ensam i detta. För det finns människor som går i exakt samma skor som mig och vi håller på att blåsa bort.

Det går inte att försöka övertala och få människor att tro på det jag ser och hör. Man behöver komma dit själv.

Och det skapar en labyrint av känslor i en. Känslor som även dem är en illusion i denna tunga 3 D verkligeheten. Men jag har lämnat den nu. Jag har förstått att allting måste hända inom mig själv och att jag måste släppa det som jag tidigare tyckt varit svårt och tungt.

Jag är endast beroende av mig själv och den insikten är hissnande och trygg.

Tillit till att det finns en gudomlig plan som vi som en enda kommit överens om.

Det kan inte finnas mer av de inprogrameringar jag burit på. Det sista släppte jag i helgen. Dömmandet av mig själv. Då jag insåg att varje gång jag dömmer någon annan så är det mig själv jag dömmer. Jag dog och dog och dog.

Allting som jag tidigare letat efter ligger inom mig själv och jag förstår hela illusionen.

Det krävs en enda med mod att gå först i tåget, det krävs en enda för att se ljuset sprida sig utifrån oss alla. Det krävs en enda som säger nu är det dags att stå stadig och stark. Och det krävs en enda att våga ta steget fullt ut.

Jag har gång på gång sedan min son dog frågat, varför just jag. Jag är inget speciellt.

Men nu har jag svaret.

Varför inte jag?

Sat nam Susanna

 

Ekorrhjul

Bildresultat för ekorrhjul
Vad är det vi sprider vidare när vi skickar runt allt som är negativt? Är det information eller är det för att skrämma upp oss själva? Det är viktigt att vi får veta vad som händer ute i samhället, men det är en skillnad på information och skrämselpropaganda. Gud skapade inga sjukdomar det gjorde människan. Gud skapade inga krig, det gjorde människan. Vi skickar länkar som människor blir arga på eller så blir de ledsna. VI sprider negativitet som kommer ifrån världen och allting fortsätter i ett enda stort ekorrhjul. VI vet att det händer saker utanför vår värld, men att sprida skräck och negativitet gör att det blir svårt att tänka positiva tankar. Sprider vi vår egen rädsla? Eller blir vi rädda av det andra sprider? Behöver vi veta vad som händer på andra sidan jordklotet? Eller är det just nu bättre att vi ser om vårt eget mörker så att vi kan omvandla detta till ljus och sprida vidare. Behöver vi lyssna på allting som sägs i massmedia? Eller kan vi fokusera på det som inte är kaos och panik. VI livnär oss på att skapa kaos och allting bara får fortsätta. Har vi acceptans för andras åsikter eller är det endast våra egna som räknas? Kan vi överhuvudtaget enas i någonting och se förbi det som vi har skapat genom årtusenden? Frågor som föder nya frågor. Att vara ljusbärare är inte endast gulligull, någon gång måste någon sätta ner foten. VI behöver förstå att dömmandet och rädslan som vi skickar runt studsar omkring och blir allt annat en det som det ska vara. Vill vi ha kärlek och ljus och lyfta upp vår jord? Eller vill vi ligga på botten och skrapa upp misären och eländet? När man förstår att alla människor på hela jorden är en enda, att vi endast dömer oss själva när vi dömer andra, då kan vi börja prata om att lyfta jorden. När vi är beredda att sätta ner foten och säga, nu är det bra jag tänker inte ta mer av det här. Då är vi på väg. När vi kan krama om de som inte delar våra åsikter, kan se förbi det mänskliga beteendet och hylla våra ovänner, då har vi tagit ytterliga en steg mot en ny verklighet. Man kan älska en människa men avsky dess handlingar. Sluta sprida skit som nyheterna släpper ut, sluta att gå med på att föra runt allt som är negativt och sluta vara så jäkla rädda. Jag har släppt all rädsla och jag vägrar att längre anpassa mig till vad kollektivet säger. Jag vägrar vara någon som sprider skräck och lyssnar till människors osäkerhet. Det är ingen som kommer att rädda oss. Detta får vi göra helt och hållet själva. Det är genom att ta vårat ansvar, sluta skicka runt kaos och negativitet som vi kommer komma fram. När vi tar de människor som vi anser gör oss och illa för vad de är, ser de fantastiska arbete som de gör genom att vara onda, elaka och mörka. Då kan vi även sluta att dömma vårat eget mörker. VI har alla varit på den andra sidan av myntet och vi kommer alla någon gång förstå detta. Detta är min sanning. Sat nam Susanna

Själens resa

Bildresultat för själens medvetande

Lager på lager skalas för att vi ska hitta fram till vår renaste essäns.

Vem är jag? Vem har jag varit? Och vem är jag på väg att förstå att jag är.

Det medvetna jaget letar sig ut ur mig och det är den jag verkligen är.

Men hur ska alla lager påverka de som är omkring mig? Hänger de med eller blir jag ensam här framme?

Är det ett steg som jag behöver ta för att världen ska vakna och förstå att vi alla är behöver skala av oss våran rädsla.

Rädslan att misslyckas att göra det som jag är ämnad att göra ska det stå tillbaka för att min själ säger att jag är redo?

Det är egot som får tala och som talat till oss i årtusenden av mörker som vi aldrig sett ut ur.

Egot är min vän min balans så att jag inte ramlar ur mig själv. Men jag behöver förstå att egot endast är en kompass och inte vill hålla mig tillbaka.

Men nu lyser ljuset i min kropp och själen påminner mig om att det är dags att stå i min fulla kraft. Jag kan inte längre separera på det som varit innan jag vaknade och den som ser världen för vad den är nu.

Jag ser det som jag är och förstår att det inte längre är mitt ego som har kraft i mig. Det är hon som samlat ihop sig och blivit en enda med alltet och som förstår hur allting hänger ihop som ligger utanför henne själv.

Det är inte delar utav mig, jag är jaget, självet.

Det går längre inte att se den jag var igår, då jag var utan kunskapen om vem jag är idag.

Jag skakar av mig alla programmeringar om bilden av mig själv.

Jag hör själens skrik om att hon vill lyfta upp mig mot nya höjder av att befinna sig i alltet.

Källans skrik får mig att förstå att det är där jag måste vara för att se det som jag är.

Jag är ingenting, jag är allt runt i det jag ser alltid och överallt.

Jag ser med Guds ögon, då jag är Gud.

Det är inte egot, egot är hon som håller mig tillbaka för att inte ta den platsen som jag har klivit ner för att ta.

Förnuftet kan inte längre vara min kompass. Jag behöver inte längre bekräftelse som ligger utanför mig själv, jag är bekräftelsen jag behöver.

Jag står stadig på mina ben som är universums ben.

Själens renhet gör att jag ser det perfekta, Gud som är jag skapade endast det perfekta.

Då själen i mig är perfekt är även det yttre skalet perfekt. Skalet som faller när jag ser mig själv för första gången är det perfekta skapandet ifrån skaparen.

Jag är ALLT Och jag är allas spegelbild.

Jag kan i mig endast förlösa min egen själ genom att förstå vem jag är.

Sat nam Susanna