Hon är jag

Själens upplevelse av kroppen – Överlevnadsguiden

Det är ett vakuum i mitt hjärta. Det rör runt och alla tankar jag har rasar åt olika riktningar. Jag vet inte vad som sker. Ser inte någon början och inte något slut.

Har det hänt något? Eller väntar jag på att något ska hända? Jag börjar här, och jag börjar där. Jag får en idé och så får jag två, sen hamnar jag på en stol i köket och tankarna far omkring.

Ska jag planera för imorgon när jag inte kan planera för idag? Idag stod jag naken mitt ute i ingenting och försökte förstå varför min kropp inte kändes som min? Jag försökte dansa i glädje som inte fanns.

Ingen kunde se mig och det hade heller inte spelat någon roll. Det är så här jag är skapt. Vacker i någons ögon och hemsk i en annans. Jag tittade ner på min kropp och såg alla dess erfarenheter. Ser glädjen och spåren efter att ha fött fyra barn. Såg hur brösten inte längre var lika glada som de en gång varit. Jag älskar mina bröst. De är en del av min kvinnlighet. Jag älskar att se dem och veta att de har närt fyra barn. Jag tycker inte om att stoppa in dem i en bh. Men gör det för att det är en oskriven regel, inga hängtuttar.

Jag kände på min mage, den som tänjts ut så många gånger då jag bar mina barn. Jag ser sträck som bildats när magen tänjdes ut för fort. Jag känner dess rundning och mjuka form. Håller upp brösten för att känna tyngden av det som nu har fallit.

Jag ser  ner på mina fötter och ben, tacksamhet för dessa som kan ta mig runt varje dag. Jag känner på mina fötter ger dem lite kärlek och omsorg för att vilja ta nästa steg.

Jag tänker på min gång, hur jag vissa gånger sträcker på mig och står i all min styrka, för att kuta med ryggen och vilja göra mig osynlig.

Jag ser mig själv i kläder och utan och förstår att det är endast jag som kan avgöra det vackra som jag känner. Ingen kan bedöma mig mer en jag själv. Snabbt springer jag förbi spegeln för att inte ta bort illusionen av det jag tänker om mig själv i exakta ögonblicket som är nu.

Det gungar och svänger det är min kropp som jag burit under alla dessa år. En gång var jag en atlet. Jag hade stenhårda armmuskler men dessa vilar behagligt i en kortarmad tröja. Jag byter om sätter på mig en klänning, utan armar. Det är ok. Jag vill springa naken på gatan och visa att det inte är farligt. Vi föds nakna. I det skinnet växer vi. Jag minns min kropp hur den var i yngre dagar. Men jag vill hellre stå i den jag bor i nu. Jag behöver inte någon som säger att jag är vacker.

Jag känner en saknad i min kropp. En saknad då jag ser ljuset komma ur den. Det var enklare när jag blundade. När jag slapp möta alla de ärr jag bär på insidan. De där ärren som endast jag kan se. Ärren som är alla hårda ord som en gång sagts till mig. Ärr som bildat nystan som tar evighetens tid att nysta upp.

Allt som min kropp bär är ett under. Jag är skapad för att min själ ska kunna lysa. Jag lägger händerna på mitt hjärta. Där inne bor min själ. Hon är så otroligt vacker. Hon lyser. Hon är inte rädd hon är världens modigaste. Men hon förstår inte riktigt världen. Hon kan inte greppa det som sägs och som låter hårt och kallt.

Hon har lite svårt att förstå dagarna som rusar iväg och se vad som ska hinnas med. Hon klarar inte av alla dessa krav som ställs på henne.

Det är två världar som rör sig utanför hennes dörr. En där samhället är och alla normer och regler. Och en där reglerna är hennes egna och hon andas i frid.

Det är jag som är hon. En kvinna som närmar sig åldern där hon borde veta exakt vad som händer i morgon.

Varje litet nu är en stund som aldrig varit, som passeras för att aldrig komma tillbaka. Behöver hon veta eller kan tankarna lämna för att vila en stund?

Kvinnan som bor i min kropp är förundrad över allt hon ser. Hon förstår inte världen och att följa andra människor. Hon förstår inte varför allt rasar utanför när hon står precis stilla. Hon hör inte orden som sägs till henne, hon hör vibrationer, det är hennes nya språk. Lyssnar och iaktar i en ljummen rädsla av vad som ska komma från den som säger orden.

Stå still skriker det i hennes huvud. Ta inga beslut i ambivalensen. Förhasta dig inte utan låt tiden komma ikapp.

Så idag vilar hon den vackra kvinnan som bor inne i min kropp. Drar ut sladden ur telefonen och stänger ner för världen utanför.

En stund i verkligheten sen ska hon springa naken igen. Kasta sig ut i vattnet och låta de mjuka sköra vågorna välla över henne kropp. Låta moder jord rena de som behöver renas för att kunna ankra någonstans tills tiden hinner i kapp hennes tankar.

Jag tänker på det min son sa, – I mina ögon är du det vackraste som finns.

 

Sat nam Susanna

 

Min son dog för att jag skulle vakna

Dog min son för att jag skulle vakna? Titeln på den bok som jag och min son Joakim skrev tillsammans. Så många gånger som jag tittat på den meningen sedan han dog. Dog han verkligen för att jag skulle vakna? För att jag skulle vara med i detta stora som händer i världen? Svaret är JA han lämnade den här världen för att jag skulle förstå.

Sedan han dog 2018 så går det inte en dag utan att jag är tacksam i det. Den kraften som ligger bakom att vi tillsammans har bestämt detta. Att vi var så starkt övertygade om att jag skulle klara mig och resa mig på benen som föll.

För ibland faller benen. Även om man har en stark övertygelse, och att vi kommunicerar. Jag har en så fantastisk kontakt med honom och den gör att jag klarar att leva.

När man har sorg i världen på jorden, finns det ingen som kan leda en fram i det. Idag talar vi inte om död, sorg och saknad. Vi förskjuter den och låter den existera i periferier. Det ligger utanför oss och ingen kan förklara det som vi behöver veta. Det är så dolt för oss den sanningen om vilka vi är.

Jag tror säkert att många ruskar på huvudet till mig, och tänker att jag förlorade förståndet när han dog. Men det är precis tvärtom. Jag fick tillbaka mitt förstånd, för jag hittade mig själv långt där nere i den mörka geggan, som omgav mig.

Jag har aldrig någonsin tänkt att det är orättvist att han dog. Det finns ingen rättvisa i varken liv eller död, bara en väg som vi själva stakat ut.

Jag har hela tiden sagt, att det var så här det skulle vara. Inte tillåtit några andra tankar, jag tror att det skulle gjort det så mycket svårare.

Jag har alltid vetat att min son skulle lämna den här världen. Enda från det att han låg i min mage. Jag har haft en känsla genom alla år, att han levt på lånad tid. När jag ser tillbaka så förstår jag att han aldrig hade någon förhoppning om att leva ett långt och lyckligt liv. Skaffa familj och barn, villa eller hund. Därför har jag aldrig tillåtit mig att tänka vad som kunde ha varit.

En tid har jag förstått att det är något i mitt sorgearbete som jag faktiskt har missat.

I helgen träffade jag en fantastisk kvinna som fick mig att förstå vad jag vad jag inte sett, ooh missat så stort.

Jag har suttit ner under ett par dagar och verkligen tänkt på det hon sa, vad som kunde ha varit.??

Min son hade kronisk migrän, spänningshuvudvärk. Han började självmedicinera när han var 14 år. Han rökte cannabis. Jag förstår varför nu. Han hade denna värk precis dygnet runt.

När han var 16 år drack han sin första öl, polisen ringde hem och jag sa, hurra äntligen får min son pröva det livet alla andra ungdomar gör. För han kunde inte vara ute bland människor. Han kunde inte röra sig i det som var rörigt och stojigt. De förstod när jag förklarade för dem varför jag jublade.

Min son hade även neuropatisk smärta i fötter och ben. De svullnade och han kunde inte gå. Han var stel i rygg och nacke och fick botox var tredje månad. Läkarvetenskapen kunde inte göra någonting. När han var 11 år fick han antidepressiva tabletter som jag tog bort efter ett par veckor. De skulle förebygga att han inte skulle bli deprimerad. När han var 13 så sa en läkare, – vi får nog ställa oss in på att Joakim kommer ha det så här resten av livet. Som mamma var dessa ord fullständigt horribla och jag sa att det skulle jag aldrig göra.

Han började sitt tunga missbruk i 20 års åldern. Jag stred som en galning för att göra våra röster hörda. Jag förstod aldrig när han dog, när man pratade om guds fria val, men det gör jag nu.

Denna fantastiska själ, som var min son. Valde att gå ner och gå igenom allt detta som han gjorde. Det är det som gör mig stolt idag.

Men orden, vad som kunde ha varit. Sitter nu hårt i mitt hjärta. Jag kan se framför mig hur han själv fick lyfta upp sitt barn, all den kärleken han hade i sitt hjärta. Hur han går in i sitt hus och får vara en familjefar. Där kommer tårarna. Kanske jag ser bilder från ett annat liv han haft, där vi var tillsammans?

I denna sorg kom en ny mamma fram. En som även känner att jag missade att få bli farmor till hans barn.

När jag satt där med en son som hade sådan värk. När det enda som hjälpte honom var just Cannabis, då hade jag problem. Med ett samhälle som dömde ut detta som farligt. Som talade om hjärnans skador och vad som hände. Men att ge honom allt annat skulle vara bra??

Vi är så otroligt inprogrammerade om vad som är farligt, och olagligt. Jag önskar jag hade stridit mer, kanske hade han vid 18 år kunnat vara en av de få, som får detta utskrivit till sig på recept. Han fick hundra tals tabletter som klassas som narkotika, men det var inte farligt.

Jag tänker på alla de som misshandlar sina kroppar med alkohol, som dör av detta. Men där säger vi ingenting för det är lagligt. Jag tänker på det som äter sig själva till döds, det är inte olagligt.

Men något som verkligen fungerar det är olagligt. Jag tänker på dessa mediciner som vi själva har sått på jorden i läkande syften, inte för att bli berusade eller höga.

Jag känner att jag vill göra något här. För någonstans i detta land sitter en mamma eller pappa, som ser det exakt som mig.

Nu valde vi detta. Och så är det, jag kan inte åka tillbaka i tiden och försöka ändra något. Jag kan heller inte tänka på vad som kunde ha varit, de tårarna har redan fallit. Jag är så otroligt lycklig att jag en stund fick gå på samma jord som den underbara unge han var.

Men jag önskar av hela mitt hjärta att någon ville höra vår historia. För den är mycket längre en så här. Det är en historia om hur ett samhälle stämplade, och förnedrade min son. Hur läkare såg ner på honom och förödmjukade.

Alla utom ett par helt underbara undersköterskor, som såg människan bakom missbruket.

Det är så mycket som är fel ute i samhället, och vi förlorar våra barn. Men kanske något barn kan bli räddat?

Men det är även en vacker historia om en mamma, som ändrat hela sitt liv. Som ser allting från ett annat perspektiv. Som inte dömer ut människor som går på gatan i likadana skor som min son hade.

Det är en mamma som kan se utanför det som syns så tydligt. Som förstår illusionen av vårt eget skapande, och varför det ha måste vara på det här sättet.

Min son var oerhört medveten. och han var andlig på många sätt mer en mig. Han hade kunskaper som jag har tagit fram idag. Och han visste exakt vad som var framtiden.

Jag är så oerhört tacksam för att få visa honom hur mycket jag förändrat mig. Och att jag lever för att det ska bli en förändring med allt.

Att vara tolerant mot världen och stå ödmjuk utanför dömandet.

Tack Kimmen

Sat nam Susanna

 

 

 

Energier

Enerigier kommer hela tiden in, de fångar de saker som vi behöver arbeta med. Det skickas ner i form av koder och ljus, som dalar in i vårat system och fyller upp våra kroppar.

Energierna får oss inte att må dåligt, endast om vi tror det så blir det precis så. De kan däcka oss och göra oss riktigt trötta. Men då behöver vi vila. Det behöver landa i kroppen och komma dit det ska. Det är ingen ide att kämpa emot, tar man inte emot det som kommer så kommer det gånger 3 och sedan gånger 10. Energierna är vägvisare för det arbetet  vi behöver göra med och i oss själva.

Vi kanske inte ser det ibland men oj vad vi behöver titta på vårat beteende, våra sår och den värld vi har levt i.

VI har så otroligt mycket tid, som inte existerar och behöver inte skynda på någonting. Att stå stadigt och verkligen enas med en själv är det enda som gäller. Gå ner i den djupaste miccro nivån och faktiskt våga ta i det som kommer. Det är ju inte endast detta liv som ska bearbetas. Mönster som vi haft med oss sedan alla andra inkarnationer behöver tittas på.

Men hur gör man det, om man inte kommer ihåg? Titta på det du bär på nu, i din blodslinje. Syskon, föräldrar, vänner gammla flammor. Jag lovar ingen kommer vara arbetslös. Precis när man tänker att nu är det dags och vila så kommer nästa sak. Börja smått gå inte igång och rör runt förrens du är redo.

Gör vi inte detta arbete så kommer vi åka tillbaka, tvingas och titta på det tills att vi har förstått.  VI tror att vi inte kan detta, men det bor i oss. EN påminnelse från dina änglar och guider, titta på siffror som skickas till dig, sök upp dess betydelse och verkligen förstå att du är hållen.

Ingen kan heller ta din energi. Ingen kan stjäla din energi om du inte ger dess tillåtelse.

Om det är så att man känner så, så behöver man få en bättre kontroll på sin egen energi. Det är där det sitter. Läcker du, har du hål titta och be om hjälp så att du är hel i allt som är omkring. Alla lager som du har runt omkring dig och i dig.

När vi blandar energi med en annan person så blir det du känner som dåligt den blandningen. Dvs något som du inte känner igen. Det betyder inte att den är dålig, men det kan sticka i dig och du kan känna dig matt. Det kan kännas som om allting är i gugning. Be då om hjälp.

Änglarna skickar ner hjälp, dina guider och uppstigningsteam vill inte att du ska gå omkring och må dåligt. Ta ett steg tillbaka och gå in i de tankar du har. Tankar skakar om och vi tror på riktigt att nu är jag helt tömd. Det går så fort att rena och rensa det som du råkat få in.

Jag brukar alltid ställa mig på ett avstånd när jag går in i ett möte där jag vet att jag kommer få slita lite, under tiden så kör jag rensning och fyller på mig med ljus, jag tittar på mitt gyllene nät som jag har runt mig, och fångar snabbt in om jag är jordad eller inte.

Om jordningen är skev så går min röst upp i falsett, och jag blir skakig och nervig. Det går på några minuter att ordna till det. VI behöver inte undvika vissa människor vi behöver endast sätta upp ett stadigt skydd för att få stå i vårt ljus och hållet. Det går fort och är lätt att trä en bubbla av vitt ljus runt omkring dig.

Det är ingen uppifrån som skickar ner sådana energier så att vi fullständigt baxnar. Det är du som behöver ha koll på dig själv.

Att ta några minuter varje dag och jorda sig, se om sitt fält och bara stå stark, hjälper otroligt mycket. VI håller just nu på att öva oss i att stå stadigt. Vad som en händer oss så ska vi kunna stå kvar utan att blåsa bort. VI är sköra varelser. Men precis alla går omkring med en längtan om något bättre, så det är bara att hålla ut och verkligen göra det bästa för en själv.

DU själv är nämligen oerhörd viktig. Du klev ner på den här jorden av en enda anledning, att få det du behövde. Tänk på ditt liv och var du vill att de ska gå för väg, och fixa det. Du är en fantastisk varelse som har så många möjligheter i världen och din kraft är otroligt stark. Om vi bara kan förstå att vi är så otroligt bra så kommer resten att släppa.

Omge dig med människor som vibrerar i samma frekvens som dig, om du inte gör det ha koll på dina tankar. Det är svårt om man är med någon som inte riktigt är på samma rad som en själv. Men genom att ha kontakt med sina känslor, och verkligen vara positiv så kommer du inte gå ner i energi, utan du kommer kunna behålla och stå stadigt.

Du vet väl att du får tycka att du är bra. Men behåll ödmjukheten den är viktig. Men i mina ögon är du bäst.

Böner

Jag ber allra ödmjukast moder jord grunda mig så att jag står stadigt och kan vara en del av jorden. Jag ber om hjälp att hålla den nivån av jordning som jag behöver under dagen. Jag ber även om påminnelse om jag glömmer bort. Tack

Jag ber om rening och bortag av andra energier som inte är mina egna. Jag ber att violetta flamman kommer ner och yr runt mig och i mig för att rena alla celler och alla organ. Tack

Jag ber om det vita ljuset från källan, fyller mig och grundar sig i mitt hjärta.

Jag ber mina änglar och guider att titta på mitt gyllene nät jag har omkring mig. Laga om där finns några hål, och påminna mig om det brister.

Tack

Sat nam Susanna