Hemligheter

[et_pb_section][et_pb_row][et_pb_column type=”4_4″][et_pb_text]

Som människor bär vi på så många hemligheter. Hemligheter som vi håller djupt inne i våra hjärtan. Ibland är de hemliga till och med för oss själva. Men vi tvingas ta upp dem och ibland går det som rysningar igenom våra kroppar. Och då blundar vi igen. Det är så smärtsamt, fyllt med skam och skuld och vi orkar helt enkelt inte seaa dem.

I en andlig utveckling och uppvaknande behöver du lyfta på locket till ditt hemliga liv. Du behöver ta fram varje sak som du dolt för dig själv och förstå att du inte är ensam.

En av mina största hemligheter som endast en liten skara vet om så har jag nu lyft på locket. Jag har tittat på mig själv, gått igenom varje smärtsamma skamkänsla som finns och kommit ut på andra sidan.

2008 så blev jag utbränd. Det värkte i varenda liten del av min kropp och själen skrek av den djupaste ångesten. Det fanns dagar när jag inte kunde ta mig ur min säng, och det enda jag längtade efter var att natten skulle svepa in mig i ett mörker.

Jag började missbruka tabletter. Läkarna skrev ut sådana mängder att jag från 2008-2018 gick omkring i ett töcken. Hemligheten var så stor och bara de allra närmaste befann sig i den. Jag åt så mycket tabletter att min fysiska smärta inte kunde ta upp dem. Jag flydde in i ett rus för att känna en falsk lycka.

Jag kunde inte sova på alla opiater så jag var tvungen att svepa in mig i sömntabletter som jag oxå fått utskrivet. Jag åt stark antideppresiv medicin för att döva mig ytterligare.

Mina barn och min sambo visste det här, men ingen sa något av räddsla för att ytterligare spe på min ångest.

När min son dog 2018 så fick jag starkt lugnande och jag åt dessa under tre veckor. Jag var avtrubbad och för att få någon timmes sömn var jag tvungen att ta dessa tabletter. Men några dagar innan hans begravning tänkte jag att nu får det vara nog.

Jag tog kontakt med läkare och berättade att nu var det slut. Jag ville känna all den smärtan som det innebar att förlora ett barn. Jag ville verkligen stå i det och inte missa en enda känsla. Men för att göra det så var jag tvungen att sluta blunda. All den smärtan jag hade i kroppen för jag hade fått diagnosen fibromylargi, hjälpte inte hur mycket jag en tryckte i mig.

Det var ingen som hade sett mig och ingen som visste. Men jag var en missbrukare helt lagligt.

Läkaren sa att det går inte bara att sluta, jag behövde trappa ner. Men jag sa nej jag ska sluta idag.

Och det gjorde jag, från den ena dagen till den andra slutade jag med allt som jag tryckt i mig. Jag hade inte en enda biverkning, jag hade inte abstinens. Och jag kunde sova helt utan att ta en tablett.

Jag hade inte ont i min kropp och det enda stället som värkte var mitt hjärta. Läkarna skakade på huvudet, alla skakade på huvudet. Hur var detta möjligt. Jo jag pratade med min kropp. Jag berättade att jag visste att det jag kände var en själ som hade så otroligt ont. Jag sa att det är ok vi ska ta hand om det här. Jag jobbade så otroligt mycket med mig själv att jag bara gick igenom det utan att förstå vad jag egentligen gjorde.

Det enda jag var säker på under den första tiden var att jag behövde hålla mig klar och redig, att genom att lägga ett lock på mina känslor så skulle jag så småning om kanske dö själv, eller spricka av allt jag bar på.

Jag har nu inte tagit en enda tablett sedan juli 2018, inte änns vid huvudvärk, för det hjälper inte endå. VI är slavar under läkemedelsindustrin. VI tror blint på en tablett och vill ha en snabb lösning på den ångesten vi känner. Men ångesten talar om för dig att du behöver ta upp dina känslor till ytan, titta på dem och hålla dem i ditt hjärta.

Jag har kämpat och arbetat med mig själv under den tiden sedan min son gick. Jag har vänt på varje sten. Och genom att lämna ut mig själv så lyfter det så mycket ifrån min ryggsäck som är så lätt idag att jag klarar av det.

Vi går omkring med omöjliga inprogrammeringar, om vad som är ett enda stort dömande av oss själva. Jag älskar mig själv så villkorslöst. Och jag är en vägvisare. Allt har gått igenom min kropp och det finns inte längre något att skämmas för, känna skuld för. Jag har förlåtit mig själv.

Sat nam Susanna

[/et_pb_text][/et_pb_column][/et_pb_row][/et_pb_section]