Mitt jag

Min historia började för 16 år sedan år 2002 och den har lett mig hit där jag är just nu.

Jag och min man hade försökt få ett gemensamt barn men det ville inte riktigt och jag hade börjat tvivla på mig själv.

Jag gick ut för att rensa mitt huvud i skogen vilket jag ofta gör själv. Jag kan inte förklara hur men jag kan förklara vad som hände, jag hörde en vibration i mitt huvud och vibrationen blev till talande ord, jag hörde ingen röst men det är så jag kan förklara det. Som att någon säger något men att du inte hör det utan du känner det. Detta är vad jag fick till mig.

– Susanna, du ska få ett barn till du ska få dispens, egentligen ska du inte ha några mer men det kommer komma en flicka.

-Vad du även ska veta är att när du är 54 år kommer du dö!
Den sista tänkte jag inte så mycket på då utan mer att jag faktiskt skulle få barn, ca 7 veckor senare visade det sig att jag var gravid och i april följande månad föddes en ljuvlig liten flicka.

2005 flyttade vi till Nyköping jag skulle börja läsa till sjuksköterska, 2 år in i utbildningen gick det inte längre, efter ha jobbat gått i skolan och tagit hand om familj så brakade jag ihop och det var början till en väldigt lång tid av sjukskrivning.

I och med det så började jag tänka något som jag inte gjort sedan min dotter kom. Och naturligtvis dök minnet av förutsägelsen om min egen död upp. Jag kom så småningom till en underbar psykolog som jag efter en lång tid faktiskt började berätta om detta för då hade jag varit tyst i närmare 8 år.

Han tittade på mig och med stor säkerhet sa han att det inte handlade om död som att inte leva längre utan att jag förmodligen skulle transformera mig. Men jag var säker, jag började även berätta om andra saker, om minnen jag har i min kropp om händelser som jag var fullständigt övertygad om i det här läget handlade om mig själv som liten.

Jag berättade även vidare för min lillasyster och några av mina absolut finaste vänner. Ingen sa något mer en min syster som tyckte jag var en skit som skulle lämna henne själv. Men det var av kärlek. Men ingen av dem ifrågasatte det jag hade fått till mig.

Åren gick och min psykolog som jag nu förstår att han är andlig på sitt sätt och har sina upplevelser, därför kunde han möta mig där jag var och jag kände mig aldrig konstig. Men detta ämne var ständigt återkommande.

Min ängel som jag inte hade något namn på under dessa år och jag etablerade en fin kontakt och hon fanns där närhelst jag behövde och hon varnade mitt system gång på gång samt att hon berättade andra saker för mig som jag kunde ta till mig. Under mina psykologsamtal så var hon med och när det vart för intensivt kallade jag på henne så jag kunde ta mig ur mina minnen.

Jag såg henne aldrig mer en rakt uppifrån och hon var otroligt vacker, ett sådant ljus av kärlek omgav henne så jag visste att hon måste vara god. Jag såg henne även alltid i en gul transparent klänning och detta berättade jag aldrig för någon i hela världen.

När jag fyllde 50 år kom min älskade vän Susanne till mig med en tavla hon hade målat. Min Tuss hon har en otrolig gåva som hon heller aldrig riktigt har förstått hade fått till sig att hon ska måla en tavla till mig, hon hade jobbat hårt med det och motivet hade hon heller inte förstått först.

När hon skulle färglägga hade hon fått göra om det gång på gång tills det blev rätt och när hon lämnade över tavlan så gick luften ur mig. För hon hade målat min ängel, precis som jag ser henne uppifrån, och med de exakta färgerna som jag såg henne i.

Nu hade jag en bild på henne. Och jag hade hennes namn som jag fått en lång tid innan. Min ängel trodde jag säkert, men ack så fel jag skulle ha. Hon har sedan dess hängt uppe på min sovrumsvägg så jag möter henne varje morgon men det skulle ta fram tills nu innan jag förstod vem hon är.

2016 kände jag att det var dags att ta sig ut jag ville ha tillbaka mitt liv och sökte en utbildning till socialpedagog.

Men innan jag började ställde jag mig frågan var det verkligen någon ide? Jag skulle ju dö, jag började iallafall skolan och här började allt om från början igen. För nu skulle jag ju ut bland folk, det var som det tändes en lampa i mig som drog åt mig energin av att alltid veta.

Att komma i kontakt med 30 personer och en hel skola varje dag lovar jag det är inte lätt när man är känslig.

Precis när skolan började så luktade min näsa till sig att något var med min son, och det visade sig stämma ganska rejält, min älskade pojke som inte finns här längre hade börjat självmedicinera efter år av smärtor och han hade ett heroinmissbruk.

SÅ under mina studier, och arbete igen och hans behov, min övriga familj och barnbarn kämpade jag på under en tid som var fruktansvärd. Men jag lyssnade hela tiden till min kropp och min intuition och drog mig undan när jag var tvungen.

Dessvärre så vart jag mer och mer en annan person, jag hade fått diagnosen dissociativt syndrom när jag var sjuk det är att jag har fler personligheter i mig, något som jag vet nu är helt fel för det finns inte längre men däremot är det personligheter jag haft under tidigare liv.

Det sista halvåret i skolan var hemskt jag mådde sämre och sämre i allt som var och jag började på riktigt fråga vad det var för mening med allt. Jag hade ångest och var orolig tom när jag sov. Jag fick utslag i ansiktet och ibland mådde jag så illa att jag nästan svimmade, ringningar i öronen och ont i en fot exakt samma tid varje kväll.

Svårt att sova och så var jag ilsk som ett bi. Jag hade mardrömmar eller drömde inte alls. Och när det var 6 veckor kvar på min utbildning tappade jag verkligen allt. Jag hade en kursare som har blivit en väldigt nära vän som har hjälpt mig otroligt mycket under utbildningen i och med att jag berättade tidigt om min överkänslighet för människors energier.

Hon skyddade mig genom att sätta sig där ingen kunde komma åt mig, hon sa till mig när jag hade tagit inför mycket och satt och andades med mig när det behövdes. Hon påminde mig konstant om att jag behövde skydda mig något som jag var dålig på.

När hon frågade mig vad som var på gång varför jag var så stressad, så berättade jag allt jag fått till mig för så många år sedan. Och att jag faktiskt såg mig död inom 6 månader så vad fanns det för ide egentligen?

Jag hade även börjat leka lite med mitt liv cyklade som en galning framför bilar rakt ut helt orädd jag skulle ju ändå bort. Tänkte att jag hade cancer i hela kroppen men ingen ide att undersöka jag skulle ju dö. Jag såg mig själv i de mest makabra situationerna hur mina barn skulle ta det och vad som skulle hända. Jag stängde ner systemet om jag ska vara helt ärlig,

Mitt jag var inte närvarande endast min otroliga känsla att något var på ingång. En tid innan min son gick över vaknade jag svettig av en dröm, där dog han. Mina ben darrade och jag visste instinktivt att det var någon som försökte berätta något för mig.

Fyra dagar innan min son gick över fick jag ett sms om att jag snart skulle slippa det här och samtidigt skrek jag i telefonen till hans faster – Joakim kommer dö innan sommaren är slut. Det tog tre  dagar så var han inte här längre.

Min son dog hemma i vår lägenhet och han tog en överdos. Det jag vet nu är så otroligt men det visste jag inte när det hände. Jag hittade min älskade son i hans säng, och visste direkt att nu skulle något aldrig någonsin bli vad det har varit, samt att det aldrig var jag som skulle dö bara en del av mig, nu började oxå transformeringen och det gick fort.

När ett barn försvinner före en själv så försvinner livet själv. Man funderar aldrig på det för det är en sådan skräck i att förlora sitt barn. Men nu när jag vet det jag vet så hedrar jag min son i varje tanke, i varje handling och det är tack vare det som har hänt som jag förstår varför jag har blivit förberedd under mitt liv,

Jag förstår vem jag är och var jag kommer ifrån och min son vad han har för betydelse i det här och hur otroligt det en låter varför just han av alla mina barn, varför har vi ett sådant band.

I varje steg jag tar varje andetag så har jag så otroligt stöd uppifrån och jag har blivit ledd hit att skriva det här. Ibland är jag inte ens säker på att jag skriver själv för det går så otroligt fort. Och i mycket jag skriver är det från min son genom mig.

Döden är inte slutet det är bara början på en otroligt lång och spännande resa. Vi är eviga och vi är här för att skapa en gemensam erfarenhet. Vi är långt ifrån ensamma i universum Inte ens på den här planeten är vi ensamma.

Du kan välja att sluta läsa men jag tror du kommer fortsätta för någonstans i dig har det vaknat något. Några av oss vaknar fort för mig tog det jättekort tid en del har vaknat för flera år sedan och de är trötta men jobbar stenhårt.

Men vi kommer alla vakna på det ena eller det andra sättet. Kanske är det din tur idag vad vet jag. Jag hoppas bara att du får allt ljus på dig och att din själ väcker dig i den takten som är bestämt. För det vet jag säkert du som läser det här har bestämt innan du gick ner att du ville vara med att vakna. De som väljer att inte vakna har bestämt det oxå jag sa ju att det inte finns något rätt eller fel i det här.

Kärlek och ljus ❤❤❤

Leave a Reply