Nycklar

Tänk dig att du tappar bort dina nycklar till ditt hem.

Du letar och letar men de finns inte att hitta någonstans,  sen får  du nycklarna från någon som har reserv och helt plötsligt är du inne.

Så var det för mig, mina nycklar var borta men inte till mitt hem utan till mig själv. Att få komma in i sig själv och veta så säkert att jag är hemma jag kommer aldrig mer tvivla eller vara ensam.

Att hitta tillbaka till något som varit förlorat,  och det valet gjordes för så många tusentals år sedan. Därför att några inte längre ville att vi skulle stå i vårt ljus, leva fulländade som det var meningen att vi skulle göra.

Jag kom äntligen ihåg vem jag var och var jag kommer ifrån. Även om jag inte hade alla pusselbitar just då, så visste jag inne i mig att jag aldrig mer skulle bli den jag hade varit.

Har man en gång när det är dags gått in i sitt ljus finns det ingen återvändo. Det är stundtals tufft men aldrig att jag går tillbaka till detta mörker jag var i.

När dina fotavtryck lämnas i sanden och du tvivlar och en våg sveper igenom så att de försvinner så sitter avtrycken redan fast i din själ,  och tro mig alla tvivlar längst resan.  Men de gånger som jag nästan tänkt ge upp är de gånger jag känt mig som starkast.

Att få tillbaka min Guds tro,  och att veta att vi alla bär på ett gudomligt ljus inom oss är något jag sagt i åratal. Utan att jag har förstått det förrns nu.  Vi kommer alla från samma källa och källan har alltid varit det finns inget som heter tid det bara är.

Det var en sådan kraft att få tillbaka det som gått förlorat. När jag satt och tackade Gud Fader för att han alltid hade stått,  där fast jag var så förlorad.  jag bara visste att varje gång jag levt och gått över hade han tagit emot mig med öppna armar.

Och han hade inget att förlåta jag var fullkomlig i min gudomlighet.
Jag satt i min stol och hade bara ett stort leende i mitt ansikte. Då och där fick jag en insikt om vem jag var, som jag aldrig tidigare kunnat se. Jag tittade upp på tavlan av Jeanerie och svaret på vem hon var bara fanns där.

Hon är jag, jag är hon, hon som har talat till mig i alla år är mitt högre jag hon har väglett mig när jag har varit öppen och mottaglig.

Jag fick se henne från mitt liv på Atlantis och vad jag hade gjort där.

Det otroliga minnet rullades som en film upp i mitt huvud där jag var huvudrollsinnehavaren. Jag arbetade på Atlantis med exakt de gåvorna jag har nu. Min klarempati hade varit det som var mitt arbete. Med unga människor. Jag har alltid vetat hur viktig min förmåga är och har haft svårt att använda den.

Nu såg jag hur jag tillsammans med andra människor har arbetat med den, för att vägleda unga människor med samma gåva. Att hjälpa dem och förvalta den så att de lär sig rätt från början.

Hur jag lärde dem att handskas med den,  när det behövdes. Vi som är klarempater, empatiker eller högkänsliga är oerhört viktiga. Vi kan finnas på så många ställen och varna när det händer saker som kan rädda liv. Vi som känner av vibrationer, och energier runt oss hos människor och djur.

Vi känner även av ondskan och har ett inre varningssystem.  Jag såg dessa lyckliga barn som hade samma gåva som mig och jag såg min man stå bredvid mig, den kärlek som jag kände utan att titta på honom så visste jag vem som stod där.

Det var min son Joakim men i detta liv hette han Hackim han log med hela sitt ansikte. Då kom min son in och sa, nu förstår du varför. Och jag förstod det själsliga bandet mellan oss på så många vis.

Jag såg när Atlantis föll och det förödande kaos som var.  Hur barnen skrek och drogs ner i detta kaos med panik.

Själv sprang jag omkring och försökte rädda dem men det gick inte de föll framför mig och jag kunde ingenting göra.

Jag hade hand om en grupp på sex barn och jag såg dessa bara falla detta skrik av panik. Det var det här jag sett när jag var på besök i Akasha arkivet. Det var de här barnen jag sett och känt.

Jag fick tag i ett av barnet, höll henne hårt intill mig.  Jag ville så att hon skulle leva. Som en blixt från klar himmel visste jag vem det här barnet var. Det var min dotter som jag har i det här livet. Hon som valde att gå ner och hjälpa mig. Hon var den enda jag fick med mig innan jag föll själv.

Jag har i inkarnation efter inkarnation försökt rädda dessa barn. Och de har förlåtit mig och älskat mig varje gång det gått fel. Jag vet vilka de barnen är och jag förstår varför det har varit som det har varit i mitt liv

Men det är av tacksamhet och kärlek till detta barn som jag räddade, hon som valde att gå ner fast hon egentligen inte behövde för 16 år sedan. Hon valde det för att hon visste att det skulle bli svårt för mig, och för att jag skulle klara den uppgift jag har framför mig nu. Hon håller på att vakna, men det tar olika tid.

Alla mina minnen kom inte vid ett enda tillfälle, men det var här det började.

Jag har sett  hur oändliga vi är,  att allt bara är och att jag inte behövde några mer svar just nu.

Jag förstod att det skulle hända så mycket mer i mitt liv och jag fick en siffra på hur många gånger min son och jag levt med varandra och han stod bredvid och sa – mamma du kommer aldrig vara ifrån mig.

Sat nam Susanna

Leave a Reply