Nycklar

Tänk dig att du tappar bort dina nycklar till ditt hem.

Du letar och letar men de finns inte att hitta någonstans,  sen får  du nycklarna från någon som har reserv och helt plötsligt är du inne.

Så var det för mig, mina nycklar var borta men inte till mitt hem utan till mig själv. Att få komma in i sig själv och veta så säkert att jag är hemma jag kommer aldrig mer tvivla eller vara ensam.

Att hitta tillbaka till något som varit förlorat,  och det valet gjordes för så många tusentals år sedan. Därför att några inte längre ville att vi skulle stå i vårt ljus, leva fulländade som det var meningen att vi skulle göra.

Jag kom äntligen ihåg vem jag var och var jag kommer ifrån. Även om jag inte hade alla pusselbitar just då, så visste jag inne i mig att jag aldrig mer skulle bli den jag hade varit.

Har man en gång när det är dags gått in i sitt ljus finns det ingen återvändo. Det är stundtals tufft men aldrig att jag går tillbaka till detta mörker jag var i.

När dina fotavtryck lämnas i sanden och du tvivlar och en våg sveper igenom så att de försvinner så sitter avtrycken redan fast i din själ,  och tro mig alla tvivlar längst resan.  Men de gånger som jag nästan tänkt ge upp är de gånger jag känt mig som starkast.

Att få tillbaka min Guds tro,  och att veta att vi alla bär på ett gudomligt ljus inom oss är något jag sagt i åratal. Utan att jag har förstått det förrns nu.  Vi kommer alla från samma källa och källan har alltid varit det finns inget som heter tid det bara är.

Det var en sådan kraft att få tillbaka det som gått förlorat. När jag satt och tackade Gud Fader för att han alltid hade stått,  där fast jag var så förlorad.  jag bara visste att varje gång jag levt och gått över hade han tagit emot mig med öppna armar.

Och han hade inget att förlåta jag var fullkomlig i min gudomlighet.
Jag satt i min stol och hade bara ett stort leende i mitt ansikte. Då och där fick jag en insikt om vem jag var, som jag aldrig tidigare kunnat se. Jag tittade upp på tavlan av Jeanerie och svaret på vem hon var bara fanns där.

Hon är jag, jag är hon, hon som har talat till mig i alla år är mitt högre jag hon har väglett mig när jag har varit öppen och mottaglig.

Jag fick se henne från mitt liv på Atlantis och vad jag hade gjort där.

Det otroliga minnet rullades som en film upp i mitt huvud där jag var huvudrollsinnehavaren. Jag arbetade på Atlantis med exakt de gåvorna jag har nu. Min klarempati hade varit det som var mitt arbete. Med unga människor. Jag har alltid vetat hur viktig min förmåga är och har haft svårt att använda den.

Nu såg jag hur jag tillsammans med andra människor har arbetat med den, för att vägleda unga människor med samma gåva. Att hjälpa dem och förvalta den så att de lär sig rätt från början.

Hur jag lärde dem att handskas med den,  när det behövdes. Vi som är klarempater, empatiker eller högkänsliga är oerhört viktiga. Vi kan finnas på så många ställen och varna när det händer saker som kan rädda liv. Vi som känner av vibrationer, och energier runt oss hos människor och djur.

Vi känner även av ondskan och har ett inre varningssystem.  Jag såg dessa lyckliga barn som hade samma gåva som mig och jag såg min man stå bredvid mig, den kärlek som jag kände utan att titta på honom så visste jag vem som stod där.

Det var min son Joakim men i detta liv hette han Hackim han log med hela sitt ansikte. Då kom min son in och sa, nu förstår du varför. Och jag förstod det själsliga bandet mellan oss på så många vis.

Jag såg när Atlantis föll och det förödande kaos som var.  Hur barnen skrek och drogs ner i detta kaos med panik.

Själv sprang jag omkring och försökte rädda dem men det gick inte de föll framför mig och jag kunde ingenting göra.

Jag hade hand om en grupp på sex barn och jag såg dessa bara falla detta skrik av panik. Det var det här jag sett när jag var på besök i Akasha arkivet. Det var de här barnen jag sett och känt.

Jag fick tag i ett av barnet, höll henne hårt intill mig.  Jag ville så att hon skulle leva. Som en blixt från klar himmel visste jag vem det här barnet var. Det var min dotter som jag har i det här livet. Hon som valde att gå ner och hjälpa mig. Hon var den enda jag fick med mig innan jag föll själv.

Jag har i inkarnation efter inkarnation försökt rädda dessa barn. Och de har förlåtit mig och älskat mig varje gång det gått fel. Jag vet vilka de barnen är och jag förstår varför det har varit som det har varit i mitt liv

Men det är av tacksamhet och kärlek till detta barn som jag räddade, hon som valde att gå ner fast hon egentligen inte behövde för 16 år sedan. Hon valde det för att hon visste att det skulle bli svårt för mig, och för att jag skulle klara den uppgift jag har framför mig nu. Hon håller på att vakna, men det tar olika tid.

Alla mina minnen kom inte vid ett enda tillfälle, men det var här det började.

Jag har sett  hur oändliga vi är,  att allt bara är och att jag inte behövde några mer svar just nu.

Jag förstod att det skulle hända så mycket mer i mitt liv och jag fick en siffra på hur många gånger min son och jag levt med varandra och han stod bredvid och sa – mamma du kommer aldrig vara ifrån mig.

Sat nam Susanna

Lugn

Min son hade varit borta i exakt 5 veckor när jag ramlade ner i ett sådant mörkt hål, så att jag inte visste om jag skulle fortsätta att leva eller avsluta mitt liv själv.

Då kom vändningen.

Jag satt uppe vid hans grav och var så förtvivlad inne i mig började mörkret ta sitt fäste att jag skulle avsluta mitt eget liv för det var som om det hade ryckts bort framför mina fötter.

Att ta sitt eget liv var att lämna mina barn med ett sådant arv och sådan förtvivlan och det hade jag lovat dem att aldrig mer försöka göra om. Men där jag var så såg jag inte det jag såg bara att jag behövde komma till Kimmen och jag förstod inte varför det gjorde så ont i mig.

Jag satt uppe vid hans grav och stora tårar trillade utefter mina kinder, inte en gråt som går över utan den sitter så djupt i ditt bröst att du knappt kan andas.

När man är vid sitt barns grav så är man inte tyst man skriker, gråter och försöker säga något som låter vettigt för det egna huvudet. Jag gjorde det jag hade gjort sist för jag tycktes inte få något svar på frågorna jag ställde.  Jag bad återigen Ärkeängel Zadkiel att hjälpa mig.

För er som inte vet vem han är så är han den Ärkeängeln som hjälper dig till och stärker din förmåga att ta emot och förstå budskap du får från dina egna änglar. Oavsett hur du får svar så tar du bara dom till dig för det är svar på dina böner. Jag låg ner vid graven och vägen upp till att hoppa vid tågspåret var bara några få meter, det var det eller att lyssna på svaren på mina frågor. Jag sa högt rakt ut att jag skiter i det här jag tänker avsluta om ni inte talar om för mig vad jag ska göra för jag förstod inte vad de ville genom att ta mitt barn. Plötsligt avstannade allt och jag fick ett lugn i mig en känsla av att jag inte var ensam det var något som jag inte såg.

När man får en fullständig frid i sitt bröst när man har sådan sorg så är det när ditt barns eller annan käresta går in i varandras ljus. Jag kunde inte se min son för det hade gått alldeles för kort tid men jag kunde känna honom, jag kunde också känna att jag inte skulle ta livet av mig jag skulle göra något annat.

Jag torkade mina tårar och var så säker på att svaret skulle komma att det bara behövdes översättas innan det kom till mig. På riktigt min cykel rullade hem själv jag rörde nästan inte mina trampor.

Jag har hela tiden känt av den där osynliga handen men nu kände jag verkligen att de var oroliga för mig och ville förhindra att jag gick upp på spåret. Jag vet att jag kände den där friden enda fram till min bostad och att jag gick upp till lägenheten med en undran över vad som var på gång något var det.

De tankar du får in i ditt huvud när du frågar efter hjälp, som bara kommer. Men  du vet att det kan inte vara du själv som tänker detta. Nu behöver du lyssna på svaret som du får efter frågan, och ta det till dig.

Oavsett hur det kommer så är det svaret på din fråga. på .  Var det någon låt på radion, eller något som sas på tv, eller åkte det förbi en bil med konstiga siffror eller kollade du på klockan och det stod 11.11 allt är budskap. Var det en helt främmande tanke som dök upp i ditt huvud?

Våra änglar talar med en frekvens som våra öron inte kan höra, de på andra sidan som har varit där länge talar med ord som inte hörs munnar rörs inte utan det är helt och hållet telepati som vi kan utan att vi vet det. Man lär sig skilja på de som talar till dig, då blir det röster. Men inte röster som du hör när du talar i vanligt samtal.

Det kan låta som det tjuter i dina öron ingen annan hör det endast du vet att det är någon som försöker göra dig uppmärksam. Dina änglar och guider kommer inte om du inte ber dem de är med dig hela tiden och lämnar dig aldrig men gör sig inte till känna förrns du ber dem vara hos dig. Och jag bad det lovar jag och jag fick svar och den kvällen förändrades hela mitt liv.

Kärlek och ljus ?❤?

Sorg

I hela mitt liv har jag gått på nit efter nit och ibland har det känts som jag har det inristat i min panna.  Att allt skit i världen ska hända mig.

Men det här som hade hänt nu var det värsta någonsin och jag kunde inte backa bandet.

Jag hade en jordängel med mig  den första tiden,  som fick ut mig i luften. Det var en underbar sommar som vi hade och mitt i den befann jag mig,  och önskade inget annat en regn och rusk,  så jag kunde få låsa in mig.

Min fina Kristin handlade,  tog mig till havet där jag fann en sådan otrolig frid.  Varje gång jag badade kändes det som min son simmade bredvid mig.  Jag har förstått nu att det var en reningsprocess jag gjorde.

Jag har aldrig varit mycket för att bada men jag låg i hela tiden det kändes så otroligt renande. Min vän satte mig i sin bil och vi bara körde.  När det var som värst så låg hon på mig och lät mig skrika och gråta och hon grät med mig. En vän som jag hade berättat för om händelsen för så många år sedan och nu stod det klart för henne att det hände saker med mig som vi båda i början inte förstod.

Jag är henne djupt tacksam av kärlek för dessa veckor för jag vet att det gjorde så ont i henne också för hon är en nära vän till vår familj och hon kände min son.

Den andra jordängeln jag hade vid min sida var min älskade lillasyster Martina hon tog hand om resten av familjen,  när jag gick undan. Jag vet att hon hade svårt att nå mig men det var ok.

För henne hade jag också berättat för flera år sedan och hon var lika ledsen som alla andra men hon hon var tacksam att jag inte gått. Men många undrade om jag kunde se min egen övergång i nära antågande. Det gjorde jag inte, tro mig jag ville men jag kunde inte se någonting åt det hållet,  däremot var jag övertygad om att min psykolog hade haft rätt. Jag skulle inte dö, en del av mig skulle försvinna, själv skulle jag transformeras.

Jag la om hela mitt liv och slutade med så mycket som jag förut älskat och det kunde jag inte bara negligera. Varje dag satt jag och skrev till  min son, jag kände honom inte runt mig, men jag kände så mycket annat.

Jag kunde se allt som det bara öppnades framför mina ögon.   Jag såg träds energier och jag började se färger runt föremål som jag inte sett tidigare.

Och dessa nummer som dök upp överallt var jag en var, de hade dessutom börjat dyka upp hos min dotter och mina vänner såg det också.  Kanske hade det varit där hela tiden?  Men vi hade aldrig uppmärksammat det.

Min man och jag kunde inte vara nära varandra vi sörjde så mycket båda två,  så han pendlade mellan landet och vårt hem. Jag kunde bara vara i vårt hem och vid havet, allt annat gav panik.

Sorg är något som vi inte pratar om längre men det existerar i allra högsta grad. Vi gömmer det för det är så overkligt så vi kan inte ta det till oss, oavsett om det gäller sorgen att förlora sitt barn,  en förälder, eller någon annan separation så går vi in helt olika för det.

Jag har längst vägen sett hur mammor och pappor kliver in i sin sorg och aldrig kliver av, de lever och andas i den som om det inte finns något annat man slutar leva helt och hållet och ser bara ett stort svart hål.
Så var det inte för mig och jag förstår nu varför tidvis låg jag ner och skrek och grät men jag såg även ett ljus som jag vet nu var ett minne som låg i mitt bakhuvud.

Det finns inga rätt eller fel i sorg men jag insåg ganska snabbt att om min son skulle få frid så behövde jag göra något åt mig själv. För övertygelsen om att han såg mig var så stark och att om jag la mig ner rätt och slätt så skulle jag få en spark i arslet så jag kom på fötterna igen.

Något som jag gjorde under dessa veckor var att hedra min son, jag talade om för de som frågade om honom vilken fantastisk människa han hade varit, vilket ljus han hade i sig och hur otroligt kärleksfull han hade varit. Min son gjorde inte illa en själ under påverkan ja men aldrig någonsin medvetet han var den renaste själ jag vet och den enda han slog på ordentligt var han själv. Nu vet jag att han gick rakt upp dit han skulle därför att jag hjälpte honom härifrån, jag vet varför han gick och även om jag inte visste det då så var det en intuition att jag skulle göra det.
När vi håller i våra nära och kära som gått över och inte hittar ut ur geggan så kan de inte släppa och jobba med det de behöver göra. Det finns en anledning till att de går över och om vi kan förstå den så kan vi släppa.

Genom att bygga upp så runt våra käras gravar så håller vi dem kvar. Och vi slipper själva leva vårt liv. Det har betydelse, eftersom jag nu vet att min son och jag har ett annat band så förstår jag det. Vi har oftast levt liv med våra barn och föräldrar de är inte våran själsfamilj men vi är själsfränder, vi har gamla karman som inte lösts upp tidigare och därför är det svårt att släppa taget. Men genom att göra det så får den du släpper frid och du också.

Jag har inte slutat att sörja min son jag tappar fotfästet ibland, och jag gråter men jag ligger inte ner och jag känner en inre frid och jag vet varför han valde att gå det är vackert i all sorg att veta det. Och jag har släppt honom i hans arbete vilket gör att han kan göra det högsta och bästa för sin skulle och för mig och alla andra som är kvar här på jorden. Det finns en mening med allt ingenting är öde eller en slump och när vi alla förstår det då kan vi börja leva på riktigt.

Kärlek och ljus ???❤❤❤

Början

När man märker att något händer i hela kroppen och själen så blir det till slut att du behöver inte leta så mycket det bara ligger där av någon anledning.

I våras hade jag varit ute på nätet och surfat runt lite när jag kom in på en sida om Lemurien, Golden Star Code nu tycktes jag komma in på den sidan hela tiden så jag tog kontakt med Angela som är den som jobbar med det.

Jag skrev ett långt brev till henne där jag berättade vad som hänt och att jag hittat hennes sida och att jag kände att det måste vara något som ledde mig dit. Jag var öppen med vem jag var och vad som hade hänt och bad henne kontakta mig.

Lemurien var en plats av total fridfullhet med endast ren och klar kärlek. Där allt var i harmoni med varandra djur och människor och där vi hade vår gudstro i renaste och klaraste kärlek.

Vi visste vilka vi var och att vårat ljus kom direkt i från källan det gudomliga men vi visste även att vi var gudomliga själva. Vårt dagliga liv bestod i att balansera upp detta ljus och så att vi kunde fortsätta i harmoni. Vi stod lika nära Gud fader som Moder jord. Vi talade genom telepati och var i sanningen då det inte fanns plats för några lögner.

Lemurien låg någonstans vid stilla havet och gick under för många tusen år sedan. Hit hittade jag gång på gång och till slut kände jag att det fanns en anledning.

 

Jag gick omkring och funderade så mycket för samtidigt hade jag hittat till Zoe på zoeland.se och köpt en video ” världen vaknar – vad är det som händer?”

Zoe pratar om en annan kultur från Atlantis där vi gått ifrån det som vi gjorde när vi levde i Lemurien vi glömde bort det när de tog kontakt med oss och vår civilisation försvann. Där utvecklingen hade börjat gå åt ett håll och de såg sig förmer en de som levde på Lemurien och där onda krafter så småningom tvingade till ett val som vi nu håller på att vakna upp ifrån.

Jag hittade människor i hela världen som var i uppvaknande eller hade vaknat upp för flera år sedan för att visa oss vägen i deras ljus
Bit för bit byggde jag ihop för att få förståelse för vad som hände med mig och uppenbarligen med större delar av världen.

Det finns kända vetenskapsmän, andra både okända och kända människor, över hela vårt jordklot som har förstått vilka vi är och var vi kommer ifrån.

Det finns helt vanliga människor som en dag bara vaknar upp och förstår vilka de är. Jag visste inte vem jag var i det här men jag visste att det var till stor betydelse att jag vaknade just nu. Jag visste djupt inom mig att jag var helt rätt ute och att de människorna jag mötte på något sätt skulle hjälpa mig.

Precis som du gör när du börjar leta, du kommer oxå förstå. De flesta av oss har varit levt i både Lemurien och Atlantis, men vi kommer oxå från andra olika planeter där vi varit inkarnerade någon gång. Det svindlar när jag tänker hur gamla vi egentligen är bortom tid och rum. Det finns ingen tid, ingen ålder allt är oändligt. Det är det budskapet jag får till mig i just detta nu.

Kärlek och ljus ??❤❤??

Meditationer

Under de här första veckorna slet jag så med mig själv.

Jag gick in i min egen värld och andning, att börja göra vägledda meditationer vart något som jag ägnade mig åt ofta och länge. Man kan hitta mycket på Youtube.

Jag började tänka på saker som min son sagt medans han var kvar och vad han egentligen kunde ha sagt. Han förberedde mig utan att vara medveten om det. Jag började söka i dessa minnen och när vi talat om astralresor som han hade gjort.

Lite senare skulle jag även förstå att han förberedde mig på många plan även om han själv just då inte hade haft det medvetandet. Jag hittade sätt att ta mig förbi mig själv det var väldigt svårt att hålla sig vaken under dessa meditationer för vi går alla dit när vi är på väg att somna, vi går in i olika grader och när vi är längst ner så somnar vi i regel och glömmer bort.

Men jag lyckades gå förbi det men reste aldrig iväg själv. Jag slukade allt som kunde läsas om detta människor som reste iväg ut från den egna kroppen. Jag visste att skulle jag komma förbi och kunna göra det så måste jag släppa min egen rädsla och där var jag inte riktigt ännu.
När jag kom över en vägledd meditation i akasha arkivet ditt livsbok så läste jag ingenting för jag ville bara se, mot bättre vetande gjorde jag den meditationen även om jag kände instinktivt att där var jag inte ännu. Jag hade så otroligt bråttom och kände att jag inte hade tid att vänta på att sorgen skulle lätta jag ville veta varför det kändes som jag höll på att dö själv.

Sorg är olika det finns inget som är rätt eller fel i sorg och ingen kan bestämma hur man gör alla stegen men man måste göra dem man kan inte sluta sörja på några veckor det blir en livslång förlust, men jag ville ha förståelse ville veta om det fanns någon mening med att min son inte var här längre.

Så jag gjorde meditationen vilket ledde till nya frågor men en säker insikt om att jag behövde veta mer. Jag gjorde en guidad meditation till Akasha arkivet. Jag hade för bråttom det vet jag nu, men jag var desperat. Livets bok är den boken som det står om alla dina tidigare liv, dina erfarenheter och läxor det är endast din bok att läsa. Men det stod ganska klart att det var för tidigt för mig och att jag inte skulle vara där.

Min nyfikenhet gjorde ont. Allt jag fick till mig var kaos, gråt, rädsla och panik.

Skriken kom från panikslagna barn, jag såg dem i en grupp framför mig.   Jag försökte rädda dem sprang runt i panik för att få tag i någon. Sen vart jag så rädd att jag avslutade men jag skulle få reda på vad det betydde så småningom. Men långt ifrån det jag trodde först.

Jag hade inte sett min son där fast han var ändå där men inte som ett av barnen, det kom också senare.

Nu hade jag öppnat upp för något och jag var så ledsen när jag blundade kunde jag se allt så levande och jag hade inte kunnat göra någonting i händelsen.

I hela mitt liv har jag haft en känsla när det gäller min son, att vi hör ihop på ett sätt som jag inte gör med mina andra barn. Jag älskar dem alla villkorslöst men ibland har jag känt mig långt ifrån dem. Men med min Kimmen så var det som vi satt ihop och vi dansade samma dans.  Stegen bara satt där och även om vi tidvis försökte släppa taget så gick det inte. Det spelade heller ingen roll att han var på andra sidan, jag kände bandet i mellan oss.

Meditationer är fantastiskt verktyg att hitta sig själv, det som är jobbigt är att egot klänger sig fast och vill inte att vi ska gå till något nytt.  För det innebär ju nytt för egot också.

Vi går i samma fotspår dagligen och gör samma saker men det växer en känsla i oss att allt det här är meningslöst. Men egot håller i oss, så när det rycker och sliter i din kropp under meditation försök att bara andas i det.

När du släpper iväg tankarna och kommer på det hämta hem dem. Jag skaffade mig ett mantra kärlek, jag andades in kärlek och ut kärlek och det hjälpte mig. Men jag lyssnar fortfarande hellre på någon som vägleder mig med sin röst så jag inte tappar bort mig själv.

Det finns inga rätt eller fel bara gör det så småningom hittar man sin egen rytm i det hela. Leta på Youtube det finns hur mycket som helst att göra till ditt, något som oxå hände under dessa veckor var att min musiksmak växlade jag började lyssna på musik som jag aldrig någonsin tänkt mig förut.

Meditationsmusik, healingmusik, musik som gjorde att hela atmosfären ändrades runt omkring mig men gjorde att min man blev galen, det är också ett tecken på andligt uppvaknande. Musik som höjjer din frekvens,  och utan att jag visste var det precis det jag gjorde,

Så när du gör något som du vet att det här är inte vanligt för mig fråga dig själv vad var det som gjorde att jag hittade hit istället.

Lyssna inåt du är själv din bästa guide, till din verklighet och lyssna inte på vad andra säger i din utveckling. Vi gör alla på olika sätt och vi tar oss fram helt olika från alla andra, när folk börjar säga att du gör fel gör så vet med dig att lyssna på din egen röst. Ingen vet bättre en du vad som är rätt för dig.

Det är det kollektiva medvetande som driver oss till vanvett illusionen om att man måste göra på ett visst sätt för att passa in och det gäller precis allt.

Jag borde egentligen ligga som en våt fläck att bara skrika ut min sorg till allt och alla och vara på väg ut i galenskapens värld, men jag har aldrig känt mig mer levande och mer sann emot mig själv en vad jag gör.

Jag andas och är här fortfarande och visar dig vägen till att våga öppna dig för möjligheten till ett bättre liv och en sanning som är din. De som dömer mig tänker inte på att det är deras eget mörker som dömer dem inte mitt, och de dömer sig själva till att stanna där.

Genom att vara den du är så bryter du dig loss från det kollektiva medvetandet och illusionen om att du inte duger. Du är fantastisk och du är perfekt i din själ och kropp, du är ditt eget ljus och svarar endast för dig själv ingenting annat. Och återigen du är aldrig någonsin ensam för när du börjar din resa så upptäcker du hur universum synkroniserar framför dig och du hittar andra människor som är precis där du är, lärare som visar vägen och dom bara kommer, du får svar som du innan trodde var omöjligt och helt plötsligt ser du vad du är här för.

Det enda du behöver nu är att släppa rädslan, för den håller i länge och hårt och ha tillit till Gudfader och Universum, men fortfarande det handlar inte om religion det handlar om helt andra svar som jag kommer visa dig om du inte redan kommit på det själv. Min livsuppgift som jag har är att göra precis det jag gör nu att nå ut till dig som läser jag vet vad jag har bestämt och jag vet att jag är på väg styrkan ligger i att ha tillit till allt även egot. Om du känner egot så var inte rädd för det är det egot är rädsla för något nytt som händer i dig i detta nu.

Kärlek och ljus ❤❤❤??❤❤❤

Andligt uppvaknande

 

I ett andligt uppvaknande så är man inte ensam även om det oftast känns så.

När min sons dödsannons kom ut i tidningen så fick jag ett sms från en kvinna som jag inte visste något om eller som jag hade träffat. Hon skickade mig ett långt vackert sms om att hon förstod hur det var att gå i mina skor. Det var början på en öppning som jag först inte förstod.

Men de här sms vart för mig en livlina som jag höll fast i. Vi pratade inte utan skrev långa sms till varandra där vi utbytte tankar och funderingar. Ganska så snabbt förstod vi att vi delade exakt samma tro om att det finns något mer därute allting annat var otänkbart.

Första gången vi pratade i telefonen så kändes det som jag känt henne alltid och vi pratade i timmar, grät, skrattade delade med oss av funderingar. Hon kunde så mycket mer en mig,  och hon fick mig att leta information som jag så väl behövde.

Något som jag märkte ganska snabbt det var att det som fanns utanför, dvs tv och nyheter kändes som det bara var bluff. Att alla bara ljög och att någon satt och valde den information som vi skulle ha.

Det var en som sa att det känns som man är styrd, och precis så kände jag att jag varit styrd. Styrd av samhället styrd av människor i min omgivning oavsett om det gällde främlingar eller anhöriga.

Jag insåg att jag låtit dem styra mig genom att jag var den jag var. Jag började läsa om saker som var mörka för att förstå mörkret i mig själv, man pendlar oerhört mellan att man vet att det finns något till att man inte tror på något alls.

Jag började titta på filmer som handlade om människor som gått över till andra sidan men kommit tillbaka och som berättade om det.

Jag såg på dokumentärer om människor som kunde prata med andra sidan och som arbetade som medium. Jag letade efter människor som sett änglar och haft kontakt med dem. Fortfarande var jag så fast i min sorg att jag inte såg de tecken som jag fick.

Det låg vita fjädrar överallt men jag såg inte före jag fick det pekat för mig.

Visst fåglar fäller fjädrar som vi fäller hår, men när de kommer dalande från ingenstans, precis i det ögonblicket när man är så totalt sänkt och ingen fågel finns i närheten då är det ett tecken.

En dag satt jag i min soffa,  jag har inga saker med fjädrar hemma när plötsligt en vit liten fjäder dalade ner till golvet för att snabbt lyfta sig uppåt igen och bara var försvunnen. Jag hade inget fönster uppe och jag var själv hemma.

Jag började inse att något större en mig var där ute men visste inte vad. Vi kan kalla det många saker men uppvaknande och uppstigning är för mig samma sak vi höjs i vibrationer och får ett annat medvetande. Att vi vaknar och kommer på vilka vi är och vad vi kommer ifrån.

Det är därför alla dessa frågor kommer till oss, vi ser hur mycket hat och vad vi människor gör mot varandra och moder jord. Det gör ont i oss och precis så upplevde jag det, det smärtade oerhört att veta att jag levt ett liv där jag också hade haft ett mörker med mörka tankar och handlingar.

Det var en acceptans jag måste ta till mig för det var inte bara att förlåta andra smärtan att förlåta sig själv är större en allting annat och sitter djupt inom oss. Jag har fått rannsaka mig själv på djupet för att inse saker jag gjort som inte alltid varit bra allt för att jag vill vara i ljuset och för att jag vill att mitt ljus ska spridas till andra människor.

Man går igenom någonting så svart där det handlar om sin egen existens, ställer frågor som man aldrig någonsin ställt sig tidigare. Man ser sin egen död, och blir djupt deprimerad. Vi har glömt bort att älska oss själva, men när kärleken expanderar i oss och vi är i en annan frekvens så vibrerar vi. Och har du en gång känt kärleken så kommer du aldrig gå tillbaka till där var du var innan.

Något som jag ganska snabbt insåg var att jag kan inte rädda alla först måste jag rädda mig själv och sen kunde jag börja det jag bestämt att jag skulle göra när jag inkarnerade i det här livet.

Alla vi som är här i detta nu har bestämt att vi ska vara här nu för att vakna. En gång levde vi vakna vi visste att vi var gudomliga och vi stod i nära Gud fader men vi har glömt det.

Vi har ett syfte att vara här som sitter i oss. Och att vara här nu innebär att vi ska vakna och komma ihåg det. Vi har levt i sådant mörker så länge några pratar om ca 13000 år men det började för ca 26 000 år sedan.

Men nu är ljuset befäst och vi ska vibrera högre en vad vi har gjort. Vi har levt i en värld som är falsk, mörk, fördömande, hatfylld och nu ska vi in i kärlek, sanning och ljus.

Ett uppvaknande är ditt personliga och alla vaknar olika men allt är som det ska. Ingen är högre eller lägre vi vibrerar olika. Men för mig har det stått klart från det att jag förstod att jag vet mitt livsyfte och vad jag är här för att göra. Vi har ett val för det har man alltid.

Vissa har redan valt att de ska vakna men stanna kvar i tredimensionell värld andra vibrerar högre och högre jag är på fjärde dimensionen där vi insett att vi lever i en illusion och tagit bort alla drama, lögner och svart från vårt liv. Vi ska vidare till femte dimensionen nya jorden, Nova Gaia, några är där och har förberett för oss.

Ingen har valt åt oss, det gjorde vi själva när vi valde att inkarneras på jorden i detta nu.

.
Att vakna upp andligt handlar om att se sig själv och veta att man är älskad det är en kärlek som sträcker sig utöver någonting annat som jag som människa känt.

Att vara i sanningen av sig själv att förstå att det är den enda vägen att gå. Vi har levt så länge i illusioner, vi är ett med varandra.

Vi delar ett kollektivt medvetande och är alla ett ifrån källan, Gud fader.
Jag säger att vi vaknar olika, en del vaknar som mig av en sådan förlust som det är att förlora ett barn, andra kan genomgå en separation av en partner, eller du kanske blir utan jobb och hemlös.

Men var säker på att det är som det ska,  det är universums sätt att sparka ut dig så att du rör dig dit du ska som du har bestämt. När jag möter någon som jag inte känner eller som säger något dumt så lindar jag in den i kärlek och ljus.  Jag ser inte det jag har framför mig som jag gjorde förut, jag ser ditt ljus din själ och din längtan efter något som finns utanför dig själv.

Andlighet är att hitta hem till den innersta sanningen om vem man är och hur allting hänger ihop. Det finns ingen rädsla hos mig för jag vet att allt jag ser är en illusion av något som vi tror är en verklighet.

Skulle du tro mig om jag sa att vi alla som är här nu har tillsammans format den här verkligheten vi har skapat detta magnifika ställe vi är på tillsammans. Att varje nytt möte är redan bestämt och att vi är sammanlänkade på ett sätt som är fantastiskt.

Ju mer kunskap jag får om detta ju mer ser jag hur det jag hur mycket tid som har gått åt att leva i denna illusion hur mycket olycka och mörker som har funnits inom mig. Hur jag har strävat efter att bli lycklig med saker som jag inte kan göra något mer.

Hur jag försökt bräcka mig själv i att vara vacker för andras skull och hur jag har nedvärderat mig själv till att tro att jag inte duger.

När jag egentligen är perfekt. Jag är vacker och min själ är helt perfekt. Hur jag har exakt samma värde som vi alla ingen är bättre eller sämre en mig vi är lika.

Och vi är fantastiska och gudomliga. När de här frågorna börjar komma till dig eller om du läser det här och redan känner igen dig, vet med dig att du aldrig någonsin är ensam.

Att du vaknar just nu från den plats du är, är ingen slump det är ordnat synkroniserat så att du får den hjälpen just du behöver. Jag har hittat så många ljusbärare och jag har börjat hitta min själsfamilj.

Och jag hittar lärare hela tiden som kan hjälpa mig med nya frågor som växer fram. Och att just du läser detta beror på att det har börjat hända saker omkring dig som du inte förstår. Jag är här jag lovar och vi är många många fler som hjälper dig fram för snart har hela världen vaknat.

Bara genom att jag skriver det här så är jag med och tänder upp ljuset i dig. Och var och en av oss som vaknar upp för ljuset fram.

Kärlek och ljus ❤❤❤???❤❤❤

Mina tecken på uppvaknande

Symptom som jag hade från det jag började vakna och som jag fick nya längst vägen och händelser som ledde mig framåt.

Jag började få väldigt svårt att sova jag kunde lägga mig kl 22 och somna men bara för att vakna upp kl 1-4 den tiden satt jag uppe, inte varje natt men det vart mer en regel en ett undantag.
Det här pågick under hela våren.
Det gick bara inte att sova. Och då hade jag ändå tagit tabletter för att kunna sova.
Utslag runt min mun som var fruktansvärda. De blossade upp och vart knallrött och det spelade ingen roll vad jag gjorde, de här kom och gick under hela våren.
Illamående som kom plötsligt och fruktansvärt yr i huvudet.
Ringningar i öronen, jag förstod inte varför ingen annan hörde, ibland trodde jag att jag hade fått tinnitus.
Jag var fruktansvärt arg hela tiden, om jag inte grät för det kom plötsligt oxå utan att jag förstod varför.
Jag åt väldigt mycket skräpmat under november – februari stoppade i mig allt jag fick framför ögonen, oavsett om jag var mätt.

Jag gick upp ganska mycket i vikt och tyckte det faktiskt att det inte spelade någon roll. Och jag tränade ingenting under den här tiden. Men i slutet på februari började jag träna intensivt 3-4 dagar i veckan började tänka på vad jag åt.

Och här började allting smaka väldigt salt. Eller för sött. Jag tyckte att kött var smaklöst och slutade med det utan att vara medveten. Det kändes som jag behövde komma i en ny kropp.

Jag hade ångest i nästan 1 år innan den slutade aldrig vare sig jag sov eller var vaken. Jag vaknade med den och la mig med den. Ångesten vart en del av mitt liv och jag vande mig att ha den. Nu har jag ingen ångest alls.
Synen försämrades och jag fick dimsyn allt vart väldigt otydligt för att jag senare skulle se färger runt saker och energin som kom från ett träd.
När folk pratade tyckte jag de skrek, och jag kunde urskilja djur i naturen när jag bara satt och lyssnade.
Jag kunde frysa jättemycket för att en stund svettas som en galning.
Jag hade en otrolig sexlust och det är ju mysigt men det var precis hela tiden.
Jag gick i konstanta tankar att är det bara det här? Vad finns det då för ide? Jag funderade på hela min existens och meningen med livet.
Jag kände att något var på gång hela tiden men visste inte vad det var.
Jag ringde till läkare för att boka tid då alla tecken visade på att jag skulle ha hamnat i klimakteriet. Men nu vet jag att där är jag inte.

Det värkte i en fot, samma tid varje kväll det ilade i hela foten och kom lika snabbt som det slutade.
Jag drog mig undan mer och mer och började sätta ner foten. Innan var jag tyst när jag kände mig kränkt nu kunde jag inte längre vara tyst. Folk började känna att jag bet ifrån och detta kom successivt. Innan hade jag alltid blivit tyst och tagit på mig skulden om det blev osämja men nu gick jag bara vägrade att man behandlade mig utan respekt.

Efter min son hade gått över

Det började bränna under mina fötter, en smärta som var hemsk, jag fick sätta fötterna i iskallt vatten flera gånger i timmen det brände något otroligt.
Jag hade en hemsk halsbränna som jag haft i flera år och även om jag hade medicin för det så hjälpte det inte alltid. Och harklingar det lossnade efter lång tid när jag började prata om mitt innersta.

Elektriciteten runt mig började strula rejält, min mobil la av och wifi hemma slutade bara fungera, det skulle väl inte varit så konstigt om det inte var så för att min mans telefon fungerade ända tills han kom hem och var i närheten av mig då slutade den fungera. Likadant med min dotters.

Och dator, netflix la av hela tiden. Tillslut så fick vi nya saker men dessa krånglade också. Nu kan min man se på netflix men så kommer jag in då stannar det, jag brukar fråga om det inte fungerar då blir svaret att det fungerade till jag kom.
Elen som är hos mig just nu vill inte heller när jag sitter framför datorn så slutar den ibland fungera, fastnar eller bara hoppar. Det sker också bara för mig, men har börjat för min dotter ibland.
När min son hade gått över så kunde jag inte äta, och när jag började smakade allt metall, så som jag berättade tidigare ledde det här fram till att jag vart vegan.

Jag har fått diagnosen fibromyalgi för flera år sedan, Genom åren har jag ätit mycket starka opiater, jag har haft morfinplåster och ätit mediciner för att kunna sova och tro mig de kunde ha fått en elefant att sova en vecka. Nu sover jag jättegott utan någonting alls. Jag fick också lugnande tabletter efter att min son gått över. Under dessa 5 veckor slutade jag med en efter en, jag började prata med mina smärtor om de kom och idag äter jag ingenting alls. Men det här fick jag hjälp att förstå och när jag skrivit om det så kommer det bli förståeligt.
Jag kan få ont men då tar jag det lugnt och försöker reda ut det vad beror det på att just att det gör ont där?
Folk började tycka jag såg yngre ut en vad jag var och ibland kände jag inte igen mig själv. Det var som 10 år lyftes av från mitt ansikte.

Tiden gick och går otroligt fort, 24 tim/dygn är för lite.
Jag började meditera, lyssna på healing började rensa mina chakran, Mitt kronchakrat började göra ont och sedan började det bränna och trycka i tredje ögat.

Jag började förlåta gammalt, och saker som jag trodde var borta för länge sedan dök upp igen. Jag gjorde slut med människor i min omgivning som jag var klar med men förlät med kärlek och ljus. Jag har ju alltid varit annorlunda men nu kändes det ändå mer att det var så, men någonstans var det helt ok.

När jag sökte på internet så kom jag in på sidor som ledde mig vidare, nu när jag är här så ser jag att ett par av dessa sidor hade jag varit inne på lång tid innan mitt uppvaknande. Men det började komma in människor i mitt liv med mer kunskap en vad jag hade, människor som blev lärare och några av dem har jag en stark samhörighet med.

Jag lämnar lite av detta för att berätta i nästa inlägg om vad som hände efter dessa veckor och hur fullständigt övertygad jag är att jag är ett med universum och ett med allt som finns både som vi kan se eller det som är osynligt för blotta ögat. Och hur jag hittade tillbaka till min gudstro tron på något mycket större en mig själv. Men glöm religion för det handlar det inte om.

Kärlek och ljus ❤❤❤??❤❤❤

Början på uppvaknandet

De första 5 veckorna efter att min son inte fanns här mer var fruktansvärda.

Om man aldrig gått i samma skor som mig så kan man inte änns föreställa sig den smärtan efter att man förlorar sitt barn.

Jag har alltid stått väldigt nära min Kimmen, vi hann aldrig klippa navelsträngen.

Jag har alltid känt av min son och vetat när han inte mår bra precis som han känt av mig. På så många sätt satt vi fortfarande ihop. Vi hade en telepatisk förmåga att nå varandra, som vi använt sedan han var liten. Ibland var vi så ordlösa i vårt språk och talade med varandra i huvudet istället. Det finns säkert de som ruskar på huvudet men det var så det var.

Både bra och dåliga saker kom fram den vägen. Jag har alltid kunnat känna av alla mina barn men med honom var det annorlunda. Men nu kände jag honom ingenstans, det var så fruktansvärt tomt och tyst och jag gick sönder av förtvivlan.

Jag satt uppe hela nätterna och försökte hitta sidor som kunde tala om för mig vad som händer med själen när man går över?

Hur det känns och när man kan få kontakt.  Jag har i mitt liv hjälp de som gått över, jag hjälpte min mormor att gå mot ljuset och min morbror. Jag har hjälpt andra som jag inte haft något band till och jag har förmedlat kontakt mellan vänner och deras kära.

Men nu handlade det om mig och mitt halva hjärta som inte var här. Jag läste tills mina ögon brann och ibland hittade jag information som gjorde mig skräckslagen.

En del var verkligen inte kul att läsa och denna information släppte jag ganska snabbt. Eftersom jag känt ljuset i hans rum så visste jag att det i alla fall hade varit där. Jag ville komma i kontakt med medium var så desperat och jag hade turen att få kontakt med en mycket klok kvinna som förklarade för mig att det kunde ta upp till 3 månader för att de ska kunna ta kontakt. Men att hon såg att min son gått över att han flög och att han var vid havet, hon fick ett budskap till mig och det var att jag måste ta hand om mig själv.

Min lillasyster sa att jag inte behövde medium du kan det där själv sa hon. Även mina nära vänner sa att det där kommer du kunna när det är dags. Men jag litade inte på mig själv, jag litade inte på någonting av den samlade erfarenheten som jag hade överhuvudtaget.
Den enda gången jag riktigt somnade var när jag åt lugnande tabletter som jag fått av läkare. Det gick inte att andas så ont gjorde det i mig. Vanligtvis när man får smärta så vet man var den sitter det här satt precis överallt.

Jag gjorde en meditation under en healing på distans och då kom Jeanerie och visade mig vägen, jag såg min son som han såg ut innan missbruket tog det bästa av honom och han log med hela sig talade om vad lycklig han var.
Han hade vitt hår och raka fötter och var så lång som han var utan att krympa som han gjort när jag sist såg honom. Men när han ville krama mig vart jag så fruktansvärt ledsen att jag avbröt allting. Han kom oxå i en dröm efter ett par dagar, han tog mig och vaggade mig och talade om att allt var bra och att han hade frid och att han älskade mig, sen somnade jag in hans famn. Men det var inte tillräckligt för mig.

Jag hade känt honom på begravningsbyrån och jag vet nu att han skickade små vibrationer när jag inte visste vad jag skulle göra i det. Den absolut första gången som jag vet med all säkerhet att jag hade kontakt var när han begravdes. Jag skulle läsa upp en sista hälsning från farmor och en dikt och samt en text som jag skrivit. Det var oerhört viktigt för mig att visa att min son var Joakim och endast Joakim men att han hade ett missbruk. Att han alltid hade alla andras bästa för ögonen och att han älskade mig och sin familj djupt.

När det var dags att ställa sig upp och prata så rann allt av mig och på min vänstra sida ställde han sig och höll i mig, det enda man såg och hörde var när jag drog in luft för så varm vart jag. Inte en enda gång såg jag honom ligga i kistan utan han stod bredvid, det var samma sak för min syster hon kände det jag kände. Och när vi gick ut ur kyrkan så kom solen på en himmel som varit grå, innan hade jag sagt att jag önskade att solen skulle titta fram som ett bevis på att han var där han skulle vara.
Mitt sökande gjorde att min familj inte visste riktigt hur de skulle hantera mig för jag helt och hållet upp i att leta information.

Jag kom in på internet sidor som jag inte hade en aning om att de fanns jag träffade människor som hade ställt samma frågor som mig och nu började det även hända andra saker. I början var det små saker som man inte vanligtvis tänker att det handlar om något annat en mänsklighet men jag kan säga att från mitt håll vart det lite konstigt efter ett tag.

Jag började förlåta människor i min omgivning saker som hänt och som jag gått med i åratal av bitterhet bara blåstes bort. Jag förlät så mycket och det sänkte en sådan frid inne i mig. Jag hade varit arg på mycket och i början förbjöd jag tom att min sons pappa skulle få komma på begravningen och hans fru men med ord från min sons farmor ska verkligen Joakims liv avslutas med hat så bara rann det bort.

Jag förlät min mor och min far som jag varit så arg på och tackade dem för att jag fått komma till världen via dem.
Jag förlät mina vuxna barn som jag var så arg på och bara kände en oerhörd kärlek för dem. Jag förlät människor som trampat på mig i åratal och skickade iväg dem med kärlek och ljus.
Här hade jag även fått kontakt med någon som jag idag vet att vi kommer från samma själsfamilj.

Det som hände sen var att när jag kom i kontakt med vad som helst som var negativt så nästan kräktes jag. Om jag slog upp en tidning eller såg nyheterna så vart jag på riktigt sjuk. Jag grät när jag råkade se något våldsamt och jag klarade inte av att sitta i ett samtal änns om det handlade om trasiga rör eller en båt som gått sönder.

Jag gick sönder när jag tänkte på världens alla hemskheter och jag isolerade mig ifrån allt stängde bara av när människor omkring mig pratade om något som jag inte klarade av. Detta gjorde att jag mötes med ilska flera gånger men det spelade ingen roll jag klarade inte av att hantera negativitet. Jag började gråta när jag tänkte på hur arg jag varit och helt plötsligt kände jag ingen som helst ilska över något.

Jag började separera på människan och dess handlingar och insåg hur mycket jag älskade och att det var handlingarna som hade gjort mig illa. Jag såg plötsligt människor ur ett helt annat perspektiv.

Och jag började helt omedvetet hedra min son, jag talade om honom i största möjliga kärlek jag gav honom tillåtelse till att känna frid och att han skulle få vila men att jag väntade på att han skulle ta kontakt med mig.

Jag sov stötvis och av en händelse så vaknade jag alltid 555 tittade jag på klockan var hon 1111 eller 1212 och siffrorna 333 dök upp för att bytas ut mot 222. Då började jag söka efter information där vad handlade det om? För det var ingen tillfällighet att dessa siffror dök upp gång på gång.

Tro mig Youtube är så bra och jag fick massor med information därifrån. Jag hittade människor från hela världen som visste vad det handlade om. Hela internet är fullt med information men en dag så ramlade det fullständiga beviset på att min känsla som växte i mig var rätt.

Jag kom över information om uppvaknande och vad som kan göra att man vaknar upp bryskt. Att någon väldigt nära lämnar jordelivet. Jag började inse att någon försökte väcka mig ur någonting men jag var helt ensam. Jag var så uppslukad av det här att jag åt, sov, andades i det dygnet runt. Jag började meditera något som var väldigt svårt utan att egentligen veta vad jag ville uppnå.

Jag lyssnade på guidade meditationer och fick änglabudskap men det räckte inte. Min mat började smaka annorlunda, allt smakade metall, jag är en inbiten kaffedrickare eller var, för det fick mig att kräkas. Jag hade under våren slutat äta kött men åt fisk, kyckling, det gick inte längre utan smakade så illa, socker gick inte alls var det socker i maten kräktes jag nästan.

Mjölkprodukter gick också bort det smakade illa. Tillslut insåg jag att jag bara kunde äta vegan mat och var värre var jag kunde bara dricka grönsak och frukt smoothies som jag gjorde själv och ägg. Bröd gick bort och allt som inte var ekologiskt smakade metall i munnen på mig att jag trodde jag blivit amalgam förgiftad. Precis efter hittade jag symtomer på uppvaknande och insåg att det var det som jag höll på med Andligt uppvaknande. Jag slukade så mycket information att det nästan rann över och alla människor jag kom i kontakt med gav mig precis de svaren som jag sökte efter. Jag kände ingen men sakta så kom det in människor som jag aldrig någonsin hade pratat med som var precis där jag var förutom att allt tycktes ske med en grym hastighet när det gällde mig

Men den absolut utlösande faktorn till att jag faktiskt förstod att jag inte höll på att bli galen var när jag först på morgonen när vi skulle föra vår Kimmen till sista vilan och sätta ner urnan då ville jag skriva något till honom.

Men det gick inte mina ord fastnade, jag bad honom om hjälp och helt plötsligt började en dialog som vi haft året innan spelas upp i mitt huvud jag skrev exakt det han sagt och sen med svaren jag givit.

Och det var först efteråt när jag har tittat på texten som jag förstod att min son hade hjälpt mig och talat till mig genom telepati. När vi kom till kapellet så rasade det sista jag hade inom mig och jag föll ihop på golvet framför urnan.

Jag sa högt och tydligt – Snälla ärkeängeln Zadkiel kan du hjälpa mig att försöka förstå jag behöver komma i kontakt med min son och med mina änglar.
Sekunder efteråt började små saker komma till mig jag fick in en mening som min son sa till mig från det att han kunde prata rent han sa,
– Mamma om jag får din varmhet får du min kallhet.
Sen kände jag en värme som spreds i hela kapellet och en frid.

Mitt hjärta nästan stannade och jag kunde sätta mig upp då såg jag hur fullt det var i detta kapell. Det var änglar i hela kapellet som lystes upp. Det var mina änglar, min mans änglar och farmor och hans fars änglar och det vart sådan frid och kärlek där vi var. Det varade några korta ögonblick sen kände jag bara närvaron av min son.

Vi sänkte ner honom där han skulle ligga det sista av honom och jag kände just då en sådan frid i mitt bröst. Men det försvinner snabbt när man är i sorg. Egot vill ha mer, och mer bevis på att det man sett och känt är sant. Efteråt så kunde jag prata med min sons far som jag varit så arg på och jag förmedlade ett budskap som jag fick ifrån vår son jag sa.
– Där Joakim är finns inget att förlåta allt är förlåtet, där jag är finns det inget heller så nu är du fri.
Där och då kände jag en sådan djup kärlek för mannen som jag en gång skaffat ett barn med, som sörjde lika mycket som mig men som sökte helt andra svar en mig. Och med det jag vet nu så kommer jag för alltid känna kärlek för honom precis som jag känner för varje själ som jag ser för nu vet jag att vi är sammanlänkade på ett sätt som jag tidigare inte har förstått.

Att börja mitt uppvaknande tog mig dessa veckor och det var gick så fort så jag förstod inte själv vad som hände och om jag inte förstod det hur skulle då min familj förstå? Det var så mycket smådetaljer i det som skedde att det tog ett tag och se mönster i det hela. Men det finns så många människor därute som talar om samma saker och man blir ledd fram av något osynligt. Jag hörde vibrationer av något i mitt innersta och att jag skulle vidare fanns det ingen tvekan om.

Men jag hade trängt bort Jeanerie hon var inte pålitlig tyckte jag i det här läget. När man är i det här så ser människor på en med andra ögon. VI kommer alla vakna det vet jag med säkerhet. Men det är inte alla som är öppna och kan ta till sig det man säger och man blir lätt intensiv i det man hittar. När en nära anhörig lämnar finns det en anledning, som jag snart skulle få veta.

Och jag behövde inte vänta i tre månader för det gick fortare en så och det är tack vare dessa ljusbärare som vaknat sedan en tid och förberett vägen för dig och mig.

Ingen är bättre eller högre upp men de har vaknat tidigare för någon måste göra det jobbet. Och de jobbar hårt, de var enligt det jag hittat 144 000 från början men många har lämnat för de orkade inte, dessa är utspridda över hela vår jord. Så jag avslutar med att sända all min kärlek och tacksamhet till dessa ljusbärare de har gjort ett fantastiskt jobb när de jobbar i skymundan, blir utsatta av andra människors påhopp och ändå står stadiga i sitt ljus. Tack!

Kärlek och ljus ??❤❤?

Clairempath/klarempat

Att vara en klarempat, innebär att jag använder mitt sjätte sinne, jag får varsel till mig som ibland är snabba då jag inte riktigt hänger med. Eller så kommer de ett par dagar innan eller år. Det går inte att förhindra det jag ser, det går att ändra färdriktning. Men om det handlar om att en person ska gå över kan jag inte ändra någonting. Vissa saker är som det ska det finns en plan för det och jag kan inte göra något åt det.

Det är något som man behöver arbeta med hela tiden. Att negligera de känslorna kan faktiskt göra att man använder sitt eget liv som insats vilket jag har lärt mig med tiden.

En empatiker känner in andra människors energier och vi uppmärksammar direkt hur du mår eller om du har haft något innan vi kommer i kontakt med dig. Har du bråkat med din man eller barn, fru på morgonen innan du sätter dig ner så kommer vi känna av det direkt och suga upp det.

Om du är arg eller negativ så är vi snabba på att ta in det i vårat system. VI får in alla dina känslor det gör att omedvetet från din sida för du över det på mig, och jag tar emot vilket gör att inom ett par minuter reagerar jag som det beteendet du visar ut.

Du slipper känna själv och vi tar över så att du slipper. Är du deprimerad så tar vi in det och vår dag blir ledsen och sorgsen medans din blir lättare för vi ger oxå av vårt ljus en empatiker är i regel väldigt positiv och det vill man ha. Att vistas i omgivningar där det rör sig mycket folk sociala tillställningar, eller bara gå ut och dansa kan göra att vår balans rasar helt och hållet. Onyktra människor är ju inte riktigt sig själva så när vi tar emot det så får vi helt obalans.

Om jag tänker att jag ska göra något sådant så behöver jag vila jättemycket innan för att skydda mig själv och efter så blir jag liggande helt utan energi. Det här har gjort att jag gång på gång lämnat återbud så att min familj fått åka själva eller att jag faktiskt blivit sjuk för att min kropp skickar ut dessa signaler att jag är orolig långt innan. När jag var liten fick jag alltid feber varje gång vi skulle göra något för att jag då helt omedvetet visste att jag skulle bli dränerad.

Jag är långt ifrån en människokännare men en energikännare kan man kalla mig istället. Jag ser på ditt kroppsspråk, ögonrörelser, ansiktsmimik och hör ditt röstläge, sen får jag en stark magkänsla om det som sägs framför mig är sanning eller lögn. Jag känner när man ljuger för mig, om du ljuger mig rakt upp i ansiktet kommer jag veta det men inte med en min röja det så du ser. Jag kommer lägga det på minnet. Jag vet nu att det är din sak att ta hand om det jag har inte ansvar för att du ljuger. Men jag kommer backa och ditt mitt förtroende för dig är borta.

För ljuga det är det värsta jag vet. Och jag har ljugit mycket själv i mina dagar. Men jag lovar att jag aldrig mer kommer ljuga för någon det är att bädda in sig själv i cement och block.

Om du är ärlig eller falsk och känner jag in att oavsett vad jag säger eller gör så kommer du fortsätta lögnen så blir jag tyst. Det är inte ofta jag blir tyst men sedan jag förstod detta så har jag backat direkt när jag känner vad jag har framför mig.
Empatiker drar åt sig manipulativa människor som flugor kring en sockerbit. VI ser det inte alls och när någon påpekar detta så tar det ett tag innan vi får upp ögonen för problemet.

Det handlar om att vi faktiskt vill vara till lags och tar ganska länge skit innan vi sätter ner foten. Jag har helt ärligt trott att jag kan hjälpa till att hitta det positiva men det slutar alltid med att det är jag som har stått där och bett om ursäkt för att jag lägger tillbaka ansvaret där det hör hemma dvs hos dem själva. Men en manipulatör vill inte ta ansvaret över sitt eget och när de kommer på att det inte finns mer att hämta ifrån mig så blir det frost det kan jag lova.
Det gäller det samma med människor som är arga jag har velat fixa dem oxå jag har vänt och vridit för att försöka få dem att se att det finns något annat. Jag vill hjälpa till så mycket att jag går under själv. Men när jag väl inser att du lurar mig, du ljuger, du utnyttjar mig så blir jag inte nådig och då biter jag tillbaka rejält.

Det är inte många jag känner mig riktigt hemma med, jag har en tendens att när jag hamnar i sådana här situationer pratar jag jättemycket om helt oviktiga saker eller så blir jag avskärmad. Det kan lätt ses på mig när jag går in i mig själv då blir det tomt i blicken och du får inte ett pip.

Däremot har jag lärt mig hur jag hanterar dessa människor jag har lärt mig känna igen dem och när jag får en magkänsla då går jag på den. För mig är det inte viktigt vara högst upp men när det behövs så är det där jag är och då är det min plats.

Att vara klarempatiker innebär att jag behöver inte vara i närheten av dig fysiskt för att känna hur du mår i kropp och själ, det kan handla om att jag tänker på dig.

Jag blir så påverkad utav vad andra människor känner så att jag får ont i magen av det. Och när jag försöker negligera det så är det jag som drabbas av värk i min kropp ex. Stressad är en annan sak du kan se när det händer för på några få sekunder slår jag om och blir helt förvirrad.

Det kan hända att jag går i en butik och att jag känner andra människors stress trots att jag var hur lugn som helst när jag gick in så kommer man se en liten hetsig person som springer omkring och flackar med blicken det gör också att jag blir forcerad och pratar om helt andra saker en vad du frågat.

En annan stor nackdel är att jag ältar till något så otroligt, jag vänder och vrider på det som har varit och lägger skulden på mig själv och vänder lite mer på det. Tänker mycket på min egen existens och vem jag är. När jag var mindre kunde jag dra mig undan i timmar för att klura ut vem jag var och även i vuxen ålder. Jag tänker så mycket ibland på detta att jag somnar av ren utmattning.

Och att släppa har varit omöjligt fram till nu. Nu har jag lärt mig att gå åt sidan och ibland inte prata alls, utan känna inne i mig själv och lita på det. Jag behöver ingen som säger till mig att jag gör rätt eller fel jag har min egen barometer. Och med det har mycket släppt som jag tidigare rört mig med. När man vet om det här är det ingen match men det gäller att även lära sig hantera det och det har tagit lång tid många böcker och mycket självmedvetenhet. Jag har inte lyssnat på mig själv under så lång tid att när jag äntligen började göra det så öppnades en helt ny värld. Jag skriver om det här för det hör ihop med det jag kommer att ta upp senare särskilt när det gäller anledningar till att jag äntligen vågar lyssna på mig själv och framförallt vara mig själv.

När mina barn var små visste jag alltid när något skulle ske eller när det precis gjort det mina barn blev på så vis fullständigt övertygade om att jag hade ögon i nacken. Jag kunde lukta mig till om det var någon fara på taket.

Jag mötte en gång en kvinna som sa att jag behöver lära mig hantera det här, det tog några år men nu har jag lärt mig och när jag får in en känsla sätter jag mig ner och försöker analysera vad den betyder.

För mig finns inget öde, ingen slump allt är förutbestämt av oss själva vi har bara glömt bort det. Det händer att jag varnar människor för saker, ibland lyssnar de ibland inte, men då vet jag att det går att göra något åt det jag känner.

Det är lätt att blanda ihop klarempati med högkänslighet det gjorde jag. Likheten är att vi har extremt överkänsligt nervsystem.

Det finns en uppsjö av information därute när det gäller det här ämnet så titta och se om du hittar något som stämmer in på dig.

Jag hade en granne när jag bodde i Stockholm han kom en dag och visade mig en konstig knöl som han hade och ville veta om jag visste vad det var. Jag la min hand på och både kände och såg att det här inte var bra. Bad honom gå till läkaren vilket han gjorde. Han hade långt framskriden cancer och hade endast en kort tid kvar, tiden såg jag aldrig men en natt kort senare vaknade jag av en dröm där en man dog väldigt snabbt till följd av att stora kroppspulsådern gick av, jag vaknade alldeles yr och gick upp då stod en ambulans utanför. Min granne dog den natten av att stora kroppspulsådern gick av. När sådant händer kan jag inte göra någonting åt mina känslor jag har många gånger undrat varför jag får dem när jag inte kan göra något åt dem iallafall? Jag går aldrig någonsin in och säger om en person har kort stund kvar, det är inte min sak att säga det och jag kan i iallafall inte göra något åt det.

Att skriva så här utlämnande och vara fullständigt ärlig när det gäller en själv är så viktigt för jag lovar att någon därute kommer känna igen sig och då veta att man inte är ensam.

Den absolut värsta gången när jag inte lyssnade på mina instinkter var när det gick så illa att jag försökte ta mitt eget liv för att jag helt enkelt inte orkade känna mer. Jag lyssnade inte på det jag fick in, tog in allt jag fick till mig och la skulden på mig själv.

Jag har alltid haft mina änglar och vid det här tillfället lyssnade jag inte även om de gjorde allt för att jag skulle uppmärksamma dem men jag orkade inte ta in.
Nu vet jag att det inte var min tur den gången. Jag ska ju göra det här jag ska skriva och vara i min sanning och lysa upp vägen för andra människor som också håller på att vakna och tvivlar på sig själva. Och för att göra det så måste jag vara fullständigt ärlig och stå i min sanning. Annars kommer ingen lyssna på mig. Halvsanningar går inte.

Man kan ställa sig frågan är jag världens modigaste eller är jag helt fullständigt galen? Det finns inget att vara rädd för, de människorna som inte vill lyssna kommer heller inte göra det. De människorna som dömer mig dömer sig själva. Och de som ser och tar till sig är på väg in i ljuset själva. Det kanske försvinner människor och dessa sänder jag iväg med ljus och kärlek för att jag älskar dom. Och de som kommer nya älskar jag lika mycket. Det finns inget rätt eller fel i det här. Vi är här och fullständigt medvetna men har bara glömt det och behöver bli påminda. Och för varje litet ord jag skriver tänder jag ett nytt ljus därute.

Vi som har valt att vakna vi vet att det blir svårt de som gått före mig har gjort ett oerhört jobb och håller på fortfarande. Jag är aldrig ensam och jag har ingen rädsla i att bli ensam så därför gör jag det här nu.

Kärlek och ljus ❤❤❤???❤❤❤

Mitt jag

Min historia började för 16 år sedan år 2002 och den har lett mig hit där jag är just nu.

Jag och min man hade försökt få ett gemensamt barn men det ville inte riktigt och jag hade börjat tvivla på mig själv.

Jag gick ut för att rensa mitt huvud i skogen vilket jag ofta gör själv. Jag kan inte förklara hur men jag kan förklara vad som hände, jag hörde en vibration i mitt huvud och vibrationen blev till talande ord, jag hörde ingen röst men det är så jag kan förklara det. Som att någon säger något men att du inte hör det utan du känner det. Detta är vad jag fick till mig.

– Susanna, du ska få ett barn till du ska få dispens, egentligen ska du inte ha några mer men det kommer komma en flicka.

-Vad du även ska veta är att när du är 54 år kommer du dö!
Den sista tänkte jag inte så mycket på då utan mer att jag faktiskt skulle få barn, ca 7 veckor senare visade det sig att jag var gravid och i april följande månad föddes en ljuvlig liten flicka.

2005 flyttade vi till Nyköping jag skulle börja läsa till sjuksköterska, 2 år in i utbildningen gick det inte längre, efter ha jobbat gått i skolan och tagit hand om familj så brakade jag ihop och det var början till en väldigt lång tid av sjukskrivning.

I och med det så började jag tänka något som jag inte gjort sedan min dotter kom. Och naturligtvis dök minnet av förutsägelsen om min egen död upp. Jag kom så småningom till en underbar psykolog som jag efter en lång tid faktiskt började berätta om detta för då hade jag varit tyst i närmare 8 år.

Han tittade på mig och med stor säkerhet sa han att det inte handlade om död som att inte leva längre utan att jag förmodligen skulle transformera mig. Men jag var säker, jag började även berätta om andra saker, om minnen jag har i min kropp om händelser som jag var fullständigt övertygad om i det här läget handlade om mig själv som liten.

Jag berättade även vidare för min lillasyster och några av mina absolut finaste vänner. Ingen sa något mer en min syster som tyckte jag var en skit som skulle lämna henne själv. Men det var av kärlek. Men ingen av dem ifrågasatte det jag hade fått till mig.

Åren gick och min psykolog som jag nu förstår att han är andlig på sitt sätt och har sina upplevelser, därför kunde han möta mig där jag var och jag kände mig aldrig konstig. Men detta ämne var ständigt återkommande.

Min ängel som jag inte hade något namn på under dessa år och jag etablerade en fin kontakt och hon fanns där närhelst jag behövde och hon varnade mitt system gång på gång samt att hon berättade andra saker för mig som jag kunde ta till mig. Under mina psykologsamtal så var hon med och när det vart för intensivt kallade jag på henne så jag kunde ta mig ur mina minnen.

Jag såg henne aldrig mer en rakt uppifrån och hon var otroligt vacker, ett sådant ljus av kärlek omgav henne så jag visste att hon måste vara god. Jag såg henne även alltid i en gul transparent klänning och detta berättade jag aldrig för någon i hela världen.

När jag fyllde 50 år kom min älskade vän Susanne till mig med en tavla hon hade målat. Min Tuss hon har en otrolig gåva som hon heller aldrig riktigt har förstått hade fått till sig att hon ska måla en tavla till mig, hon hade jobbat hårt med det och motivet hade hon heller inte förstått först.

När hon skulle färglägga hade hon fått göra om det gång på gång tills det blev rätt och när hon lämnade över tavlan så gick luften ur mig. För hon hade målat min ängel, precis som jag ser henne uppifrån, och med de exakta färgerna som jag såg henne i.

Nu hade jag en bild på henne. Och jag hade hennes namn som jag fått en lång tid innan. Min ängel trodde jag säkert, men ack så fel jag skulle ha. Hon har sedan dess hängt uppe på min sovrumsvägg så jag möter henne varje morgon men det skulle ta fram tills nu innan jag förstod vem hon är.

2016 kände jag att det var dags att ta sig ut jag ville ha tillbaka mitt liv och sökte en utbildning till socialpedagog.

Men innan jag började ställde jag mig frågan var det verkligen någon ide? Jag skulle ju dö, jag började iallafall skolan och här började allt om från början igen. För nu skulle jag ju ut bland folk, det var som det tändes en lampa i mig som drog åt mig energin av att alltid veta.

Att komma i kontakt med 30 personer och en hel skola varje dag lovar jag det är inte lätt när man är känslig.

Precis när skolan började så luktade min näsa till sig att något var med min son, och det visade sig stämma ganska rejält, min älskade pojke som inte finns här längre hade börjat självmedicinera efter år av smärtor och han hade ett heroinmissbruk.

SÅ under mina studier, och arbete igen och hans behov, min övriga familj och barnbarn kämpade jag på under en tid som var fruktansvärd. Men jag lyssnade hela tiden till min kropp och min intuition och drog mig undan när jag var tvungen.

Dessvärre så vart jag mer och mer en annan person, jag hade fått diagnosen dissociativt syndrom när jag var sjuk det är att jag har fler personligheter i mig, något som jag vet nu är helt fel för det finns inte längre men däremot är det personligheter jag haft under tidigare liv.

Det sista halvåret i skolan var hemskt jag mådde sämre och sämre i allt som var och jag började på riktigt fråga vad det var för mening med allt. Jag hade ångest och var orolig tom när jag sov. Jag fick utslag i ansiktet och ibland mådde jag så illa att jag nästan svimmade, ringningar i öronen och ont i en fot exakt samma tid varje kväll.

Svårt att sova och så var jag ilsk som ett bi. Jag hade mardrömmar eller drömde inte alls. Och när det var 6 veckor kvar på min utbildning tappade jag verkligen allt. Jag hade en kursare som har blivit en väldigt nära vän som har hjälpt mig otroligt mycket under utbildningen i och med att jag berättade tidigt om min överkänslighet för människors energier.

Hon skyddade mig genom att sätta sig där ingen kunde komma åt mig, hon sa till mig när jag hade tagit inför mycket och satt och andades med mig när det behövdes. Hon påminde mig konstant om att jag behövde skydda mig något som jag var dålig på.

När hon frågade mig vad som var på gång varför jag var så stressad, så berättade jag allt jag fått till mig för så många år sedan. Och att jag faktiskt såg mig död inom 6 månader så vad fanns det för ide egentligen?

Jag hade även börjat leka lite med mitt liv cyklade som en galning framför bilar rakt ut helt orädd jag skulle ju ändå bort. Tänkte att jag hade cancer i hela kroppen men ingen ide att undersöka jag skulle ju dö. Jag såg mig själv i de mest makabra situationerna hur mina barn skulle ta det och vad som skulle hända. Jag stängde ner systemet om jag ska vara helt ärlig,

Mitt jag var inte närvarande endast min otroliga känsla att något var på ingång. En tid innan min son gick över vaknade jag svettig av en dröm, där dog han. Mina ben darrade och jag visste instinktivt att det var någon som försökte berätta något för mig.

Fyra dagar innan min son gick över fick jag ett sms om att jag snart skulle slippa det här och samtidigt skrek jag i telefonen till hans faster – Joakim kommer dö innan sommaren är slut. Det tog tre  dagar så var han inte här längre.

Min son dog hemma i vår lägenhet och han tog en överdos. Det jag vet nu är så otroligt men det visste jag inte när det hände. Jag hittade min älskade son i hans säng, och visste direkt att nu skulle något aldrig någonsin bli vad det har varit, samt att det aldrig var jag som skulle dö bara en del av mig, nu började oxå transformeringen och det gick fort.

När ett barn försvinner före en själv så försvinner livet själv. Man funderar aldrig på det för det är en sådan skräck i att förlora sitt barn. Men nu när jag vet det jag vet så hedrar jag min son i varje tanke, i varje handling och det är tack vare det som har hänt som jag förstår varför jag har blivit förberedd under mitt liv,

Jag förstår vem jag är och var jag kommer ifrån och min son vad han har för betydelse i det här och hur otroligt det en låter varför just han av alla mina barn, varför har vi ett sådant band.

I varje steg jag tar varje andetag så har jag så otroligt stöd uppifrån och jag har blivit ledd hit att skriva det här. Ibland är jag inte ens säker på att jag skriver själv för det går så otroligt fort. Och i mycket jag skriver är det från min son genom mig.

Döden är inte slutet det är bara början på en otroligt lång och spännande resa. Vi är eviga och vi är här för att skapa en gemensam erfarenhet. Vi är långt ifrån ensamma i universum Inte ens på den här planeten är vi ensamma.

Du kan välja att sluta läsa men jag tror du kommer fortsätta för någonstans i dig har det vaknat något. Några av oss vaknar fort för mig tog det jättekort tid en del har vaknat för flera år sedan och de är trötta men jobbar stenhårt.

Men vi kommer alla vakna på det ena eller det andra sättet. Kanske är det din tur idag vad vet jag. Jag hoppas bara att du får allt ljus på dig och att din själ väcker dig i den takten som är bestämt. För det vet jag säkert du som läser det här har bestämt innan du gick ner att du ville vara med att vakna. De som väljer att inte vakna har bestämt det oxå jag sa ju att det inte finns något rätt eller fel i det här.

Kärlek och ljus ❤❤❤