Select Page
Bildresultat för andliga fjärilar

Jag är skör stark. Det har jag varit hela mitt liv. När det krävs så står jag stadigt och ser endast det som är rakt framför mig. Men sen kan jag bli oerhört skör, och tårarna rinner ner för min kind.

Jag saknar så starkt och längtan sliter ibland av mig på mitten. Det är då jag är både skör och stark på en och samma gång.

Jag är stadig och stark för jag vet att jag är här där jag är just nu. Och jag stannar för att annars skulle min sons död inte betyda någonting. Men jag är oxå skör för jag vill inget hellre en att ta mig dit han är.

Jag väljer livet men att stå i det som är tar ibland andan ur mig.

Jag väljer att visa alla känslor jag bär på och det är ibland oerhört svårt för människor att se. Ingenting går mig förbi.

Jag önskar att för en kort stund få hålla mina armar omkring honom. Och slits itu när jag vet att det är det enda jag just nu inte kan.

Jag är mamma och det hjärtat briserar ibland. Det spricker och jag vill bara lägga mig ner en kort stund. Då gör jag det.

Jag tänker att vara skör stark är att våga visa sina känslor och att ge sig själv tillåtelse att för korta stunder vara i det.

Jag saknar och längtar varje liten stund. Ibland går det inte att ta för sig någonting och det får vara så. Jag ler när jag tänker på att han är bredvid mig, men det gör mig också ledsen.

Jag önskar honom inget annat en frid och det har han. Men jag är den som står kvar här i längtan och tårar som ibland är oändliga.

Jag försöker att hitta det vi kommit överens om och att han ska vara stolt över mig. Jag försöker vara stolt över mig själv. Men ibland vill jag bara ligga ner.

Saknaden går aldrig över, den är min följeslagare som går på min stig.

När hans ljus går in i mitt känns det som mitt bröst ska gå sönder.’

Den starka jag står stadigt och jag älskar henne. Men jag älskar även den sköra sidan för det är hon som gör att jag orkar lite till.

Vi har alla dessa sidor och vi behöver omfamna dem. Korta stunder få vara sköra och låta tårar skölja bort det som gör ont.

Hur har vi kunnat komma överens om detta är frågan jag ständigt ställer mig? Även om jag fått de svaren som jag bär inom mig, så kan jag inte tänka när jag blir skör.

VI behöver våga visa alla de sidor vi bär på. Det är då vi tillsammans kan hitta det ljuset som vi alla bär på. Att gömma sig är ingen ide.

Så nu låter jag tårarna komma för just nu är jag skör.

Sat nam Susanna