Sorg

I hela mitt liv har jag gått på nit efter nit och ibland har det känts som jag har det inristat i min panna.  Att allt skit i världen ska hända mig.

Men det här som hade hänt nu var det värsta någonsin och jag kunde inte backa bandet.

Jag hade en jordängel med mig  den första tiden,  som fick ut mig i luften. Det var en underbar sommar som vi hade och mitt i den befann jag mig,  och önskade inget annat en regn och rusk,  så jag kunde få låsa in mig.

Min fina Kristin handlade,  tog mig till havet där jag fann en sådan otrolig frid.  Varje gång jag badade kändes det som min son simmade bredvid mig.  Jag har förstått nu att det var en reningsprocess jag gjorde.

Jag har aldrig varit mycket för att bada men jag låg i hela tiden det kändes så otroligt renande. Min vän satte mig i sin bil och vi bara körde.  När det var som värst så låg hon på mig och lät mig skrika och gråta och hon grät med mig. En vän som jag hade berättat för om händelsen för så många år sedan och nu stod det klart för henne att det hände saker med mig som vi båda i början inte förstod.

Jag är henne djupt tacksam av kärlek för dessa veckor för jag vet att det gjorde så ont i henne också för hon är en nära vän till vår familj och hon kände min son.

Den andra jordängeln jag hade vid min sida var min älskade lillasyster Martina hon tog hand om resten av familjen,  när jag gick undan. Jag vet att hon hade svårt att nå mig men det var ok.

För henne hade jag också berättat för flera år sedan och hon var lika ledsen som alla andra men hon hon var tacksam att jag inte gått. Men många undrade om jag kunde se min egen övergång i nära antågande. Det gjorde jag inte, tro mig jag ville men jag kunde inte se någonting åt det hållet,  däremot var jag övertygad om att min psykolog hade haft rätt. Jag skulle inte dö, en del av mig skulle försvinna, själv skulle jag transformeras.

Jag la om hela mitt liv och slutade med så mycket som jag förut älskat och det kunde jag inte bara negligera. Varje dag satt jag och skrev till  min son, jag kände honom inte runt mig, men jag kände så mycket annat.

Jag kunde se allt som det bara öppnades framför mina ögon.   Jag såg träds energier och jag började se färger runt föremål som jag inte sett tidigare.

Och dessa nummer som dök upp överallt var jag en var, de hade dessutom börjat dyka upp hos min dotter och mina vänner såg det också.  Kanske hade det varit där hela tiden?  Men vi hade aldrig uppmärksammat det.

Min man och jag kunde inte vara nära varandra vi sörjde så mycket båda två,  så han pendlade mellan landet och vårt hem. Jag kunde bara vara i vårt hem och vid havet, allt annat gav panik.

Sorg är något som vi inte pratar om längre men det existerar i allra högsta grad. Vi gömmer det för det är så overkligt så vi kan inte ta det till oss, oavsett om det gäller sorgen att förlora sitt barn,  en förälder, eller någon annan separation så går vi in helt olika för det.

Jag har längst vägen sett hur mammor och pappor kliver in i sin sorg och aldrig kliver av, de lever och andas i den som om det inte finns något annat man slutar leva helt och hållet och ser bara ett stort svart hål.
Så var det inte för mig och jag förstår nu varför tidvis låg jag ner och skrek och grät men jag såg även ett ljus som jag vet nu var ett minne som låg i mitt bakhuvud.

Det finns inga rätt eller fel i sorg men jag insåg ganska snabbt att om min son skulle få frid så behövde jag göra något åt mig själv. För övertygelsen om att han såg mig var så stark och att om jag la mig ner rätt och slätt så skulle jag få en spark i arslet så jag kom på fötterna igen.

Något som jag gjorde under dessa veckor var att hedra min son, jag talade om för de som frågade om honom vilken fantastisk människa han hade varit, vilket ljus han hade i sig och hur otroligt kärleksfull han hade varit. Min son gjorde inte illa en själ under påverkan ja men aldrig någonsin medvetet han var den renaste själ jag vet och den enda han slog på ordentligt var han själv. Nu vet jag att han gick rakt upp dit han skulle därför att jag hjälpte honom härifrån, jag vet varför han gick och även om jag inte visste det då så var det en intuition att jag skulle göra det.
När vi håller i våra nära och kära som gått över och inte hittar ut ur geggan så kan de inte släppa och jobba med det de behöver göra. Det finns en anledning till att de går över och om vi kan förstå den så kan vi släppa.

Genom att bygga upp så runt våra käras gravar så håller vi dem kvar. Och vi slipper själva leva vårt liv. Det har betydelse, eftersom jag nu vet att min son och jag har ett annat band så förstår jag det. Vi har oftast levt liv med våra barn och föräldrar de är inte våran själsfamilj men vi är själsfränder, vi har gamla karman som inte lösts upp tidigare och därför är det svårt att släppa taget. Men genom att göra det så får den du släpper frid och du också.

Jag har inte slutat att sörja min son jag tappar fotfästet ibland, och jag gråter men jag ligger inte ner och jag känner en inre frid och jag vet varför han valde att gå det är vackert i all sorg att veta det. Och jag har släppt honom i hans arbete vilket gör att han kan göra det högsta och bästa för sin skulle och för mig och alla andra som är kvar här på jorden. Det finns en mening med allt ingenting är öde eller en slump och när vi alla förstår det då kan vi börja leva på riktigt.

Kärlek och ljus ???❤❤❤

Leave a Reply