Select Page

Jag föddes med ett medvetande om att jag inte ville vara på jorden. Jag såg och kände att jag kommit till en plats som var helt fel för mig. Att jag ångrade mig och inte ville vara där jag var.

Jag var 6 år gammal när jag insåg att jag inte var som alla andra,. Jag kände inte igen människor omkring mig och kände absolut ingen tillhörighet i den familj som jag var i.

Jag var 10 år gammal när jag förstod att det fanns saker mänskligheten inte var redo att veta. Jag såg och kände saker ingen annan gjorde i min närhet.

Jag var 12 år gammal när jag förstod att den intelligensen som jag bar på inte omfattade, mattematik, historia eller engelska.

Jag var 15 år gammal när jag fick en klockradio i födelsedagspresent, när jag drog min hand igenom tiden och förstod att tid var en illusion. Mitt liv kunde inte mätas i timmar, minuter eller sekunder. Och det var även här jag förstod vägen till att ha ett annat tänkande och att det skulle föra mig in i vuxenlivet.

Jag var 54 år när jag insåg att allt det som jag känt i hela mitt liv var den sanning jag redan vetat om.

Jag är 55 år år och inser att den jag var igår aldrig kommer vara igen. Jag känner inte igen mig när jag ser mig i spegeln, jag förstår inte hur jag har kunnat blunda så länge för den jag verkligen är och alltid har varit.

Jag har betraktats som konstig och knäpp då jag försökt säga vad jag ser och hör, och ingen har kunnat förstå mig. Vuxna sa att jag hade livlig fantasi, och läkaren satte dissociativt syndrom på mig och gav mig massa tabletter.

Det skrämmer människor när jag säger vad jag förstår. Illusionen är så smart uppbyggd och det är vi som en enda som byggt upp den.

Jag har hoppat mellan olika tidslinjer och tidsepoker och har mitt minne av den jag är. All den kunskapen och intelligensen har svårt att förlika sig med att jag är människa.

När jag ser hur vi gör emot varandra så tar jag på mig orden. Hur kunde jag göra detta.

För när man förstår att vi är en enda då är det mitt fulla ansvar för vad som en händer på jorden och med mänskligheten. Hur har jag kunnat skapa detta lidande som jag går i?

Det är inte jag och ni det är vi som är en enda som har skapat detta.

Det vilar 10,5 miljarder människor på mina axlar. Men jag är inte ensam i detta. För det finns människor som går i exakt samma skor som mig och vi håller på att blåsa bort.

Det går inte att försöka övertala och få människor att tro på det jag ser och hör. Man behöver komma dit själv.

Och det skapar en labyrint av känslor i en. Känslor som även dem är en illusion i denna tunga 3 D verkligeheten. Men jag har lämnat den nu. Jag har förstått att allting måste hända inom mig själv och att jag måste släppa det som jag tidigare tyckt varit svårt och tungt.

Jag är endast beroende av mig själv och den insikten är hissnande och trygg.

Tillit till att det finns en gudomlig plan som vi som en enda kommit överens om.

Det kan inte finnas mer av de inprogrameringar jag burit på. Det sista släppte jag i helgen. Dömmandet av mig själv. Då jag insåg att varje gång jag dömmer någon annan så är det mig själv jag dömmer. Jag dog och dog och dog.

Allting som jag tidigare letat efter ligger inom mig själv och jag förstår hela illusionen.

Det krävs en enda med mod att gå först i tåget, det krävs en enda för att se ljuset sprida sig utifrån oss alla. Det krävs en enda som säger nu är det dags att stå stadig och stark. Och det krävs en enda att våga ta steget fullt ut.

Jag har gång på gång sedan min son dog frågat, varför just jag. Jag är inget speciellt.

Men nu har jag svaret.

Varför inte jag?

Sat nam Susanna